Skogsstjärnas hundblogg

Idag ville Terese Brandwold fota Kasper lite i hans utan konkurrens bästa gren – spårning. Som hon sade: ”Kasper är den bästa hund jag har fotat i spårsammanhang, inte många minuter lyfte han på nosen utan poserade lydigt.”

Det är just det: han har spårat sen han var 8 veckor och jag har fått kämpa järnet för att få hans uppmärksamhet i konkurrens med alla de goda och intressanta dofterna.

Kasper spårar. Foto: Terese Brandwold

När vi vara klara med fotograferingen bytte jag hund och plockade med Lakrits bort till samma ställe i gränsen skog/fält som där vi för ett par månader sen gjorde ett sök. Ett sök där han hade svårt att gå ut på fältet och hämta in de dummies som låg där. Nu gjorde jag om ungefär samma sak. Mindes ju inte exakt hur Annika lagt ut apporterna, men jag lade två stora på fältet och tre mindre inne i skogen bland de olika rishögarna som finns där.

Lakrits fick sitta en bit ifrån och titta på, och den första jag lade ut såg han. Och mindes, för den kom sen in först. Sen tog han in den andra lilla som låg rätt nära (men som han inte kunnat se), därefter en ute på fältet. Bra! Sen fick han en svacka där han sökte länge och mycket, men utan träff. Vinden låg på ungefär rakt framifrån sett från skickplatsen, men det låg en rishög rakt framför också, som antagligen stoppade upp vittringen från nummer fyra som låg en liten bit utanför riset ute på stubbåkern. Den kom in till sist, men satt långt inne.

Sen sökte han som lite planlöst, kom in och frågade, ut igen. Till sist kallade jag in och skickade igen, mer riktat bort mot den risiga skogsudden där den sista lilla dummien låg. Näpp. Blev till sist tvungen att kalla in och gå kanske halvvägs fram mot rätt rishög och skicka på nytt. Nu kom den in efter en del ytterligare sökande. Det var en liten dummy gömd i gles rishög, och tydligen jättesvår.

Ska vid tillfälle framöver göra om samma procedur igen här, för det är tydligen ett knepigt ställe att söka av.

Hemma igen hade jag inte den minsta lust att gå in, så jag satt ute i lä i solen och läste lite i min nya Kobos Glo, som är en förträfflig liten apparat som det funkar att läsa i solen med – väl i klass med Kindle, tror jag, men klarar också svenska biblioteksböcker.

Foto: Terese Brandwold