Idag var det träning igen med Jaktoptimisterna. Vi skulle träna hos Carina och ha med apportkastare (de tre som hade). Jag visste ju var jag hade hängt min innan vi åkte till Frankrike i somras, men den var spårlöst försvunnen. När jag allt mer stressad letade på samma ställe för tredje gången (och däremellan kikat på andra, mindre sannolika platser) så hängde den ju där den skulle, bara dold av lite annat junk som hängts över på samma krok och helt dolde den svarta tygkassen. Visst är det typiskt?

När vi kom fram till samlingsplatsen höll Carina redan på att lägga ut fem dirigeringsställen, två ställen med tre apporter vardera och tre ställen med fem vardera.

Vi började lite längre bort på den leriga stubbåkern (skönt ändå att snön är borta, leran till trots!) och gick på linje. Sen sköt en person ett tomskott mot en dirigeringsplats, nästa person sköt en markering åt sidan eller bakåt, ett ekipage fick ta in markeringen medan ett annat ekipage fick ta en dirigering. Det blev lite logistikförvirring ibland eftersom det var två som inte sköt och Lexus gick på sparlåga på grund av en skadad tass. Lexus fick mest gå fot plus ta in några kortare dirigeringar. Men vi var flexibla, så det löste sig med lite hastiga positionsbyten ute på åkern. 

Måste än en gång säga hur supernöjd jag är med mitt val av apportkastare. Det var ju ett halvår sen jag höll i den, men den är verkligen en fröjd att skjuta med. Inte den minsta rekyl i handen och superlätt att få ur hylsorna. Kan varmt rekommenderas till den som funderar på ett dylikt inköp.

Till och med Rolf tycker den är rolig, så han erbjöd sig att följa med och skjuta någon gång. Nu har vi väl nästa vecka fixad redan, men det kan ju underlätta logistiken lite framöver att man inte samtidigt behöver ladda om, titta på nästa markering och skicka sin egen hund på dirigering i samma andetag.

Lakrits skötte på det hela taget uppgifterna väl. Vår allra första markering såg jag knappt och var övertygad om att inte heller han lagt märke till så den fick nån annan plocka in, men övriga markeringar utom en kom in snyggt och fint. Den han gick bet på var verkligen svår – efter att jag kallat tillbaka honom försökte sig Cheysie på att eyewipa honom, men misslyckades också. Carina gav sig då ut för att från lite närmare håll skicka Lexus, men inte heller han hittade den. Då kikade Carina till slut upp och såg den högt uppe i några slånbuskage. Annika anslöt och Carina dirigerade in Annika rätt för att plocka ner den.

De flesta dirigeringar gick också bra. Det var en snett åt höger vid en tall på andra sidan ett dike och en grusväg där han hamnade för långt åt vänster, och jag fick blåsa en del. Han drog sig in vid en enbuske i vänsterkanten. När jag sen fick honom åt höger hamnade han för långt bak och fick dirigeras fram lite. Till slut var vi i hamn, men direkt nöjd var jag ju inte. När så Cheysie gjorde om samma sak, och senare Mixa också, fick jag inse att det nog var nån vittring som gjorde det alldeles väldigt svårt där för hundarna, och vår egen dirigering kom i ett annat ljus.

Han var däremot lyhörd för mina stoppsignaler på långt avstånd, vilket kändes mycket bra. Och, förutom att han ibland var lite nonchalant vid mina fötter (lite seg och nosig), så skötte han sig fint vid vår lilla walkup-övning också. Jag har ju sett detta beteende tidigare, fast då mycket mer uttalat, och tror det är lite stress där när det händer mycket. Det är bara att träna detta mera så hoppas jag att det blir allt mindre uttalat med tiden.

När jag skulle gå fram och skjuta satt han iallafall helt stilla vid linjen och tittade mycket uppmärksamt på vad som hände, utan minsta tendens att vilja sticka ut och plocka in när jag inte var vid hans sida. Skönt.

Mot slutet var han trött, och det är väl sviterna av konvalescensen som fortfarande sitter i lite. Detta var den mest ansträngande träning han utsatts för efter kennelhostan. Lite energigodis piggade upp och han klarade det sista skicket fint.

Imorgon skulle vi egentligen börjat på kurs hos Anita N, men den har blivit inställd på grund av sjukdom. Vi får tåla oss en vecka där. Synd, för vi behöver all träning vi kan få nu innan proven i Tystberga (om vi kommer med där).

Nästa onsdag blir det skott med gevär och vilt, lite mer provlikt upplägg. Precis vad vi behöver. Det enda vi knappast lär klara av är att testa nåt vatten innan det är provdags, men annars hoppas jag vi är skapligt förberedda.

Tack för bra träning och trevligt fika efteråt. Det allra bästa var ju att Svartrökarnas hade öppet på hemvägen så jag svängde in för lite spontanshopping.