Skogsstjärnas hundblogg

Jungman är faktiskt högre än Lakrits nu med sina 59 cm.

Ska man tro mina hundar var det ett himla schå att visa storpudeln Jungman vägen runt Issjön, för det är knappt de lyfter huvudet ens när det vankas jordnötter nere vid tevesoffan. Antar att det är ömsesidigt och att Jungman, 7,5 månad, är minst lika däckad.

Petter och hundarna före avfärd mot skogen.

Det var inte meningen att vi skulle gå riktigt så långt. Men vi valde högra vägen när vi kom ner till sjön och satt en stund och fikade vid första raststugan. Sen var vädret så fint att vi sade att vi går en sväng till innan vi vänder. Rätt var det var var vi vid sjöns bortre ände och det kändes som det var lika bra att fortsätta runt efter en vilostund. Vi testade ena bryggan också, men den var rätt vingligt läskig, tyckte både Lakrits och Karin.

Spången slutar.

Vägen fram är varierande djup.

Hittills hade vi egentligen bara stött på ett sankt område, men nu kom vi fram till en spång som bara tog slut. Mitt ut i vattnet. Det visade sig funka ganska bra att gå lite runt, nätt och jämnt att stövelskaften räckte till där.

Sen var det torrt och fint till nästa raststuga, men efter en paus där med så nådde vi fram till ett kalhygge som också var rätt sankt. Man fick slingra sig fram och försöka hitta lämpliga vägar mellan rötter, nedsågade grenar och vattenpölar.

Det blev iallafall en fin promenad och Jungman blev rätt många erfarenheter rikare. Han kollade när Lakrits kastade sig i vattnet efter nån markering men föredrog att själv hålla sig på land. Landmarkeringar var kul att hämta, men lämna av? Nja, helst inte. Hästar med ryttare fick han också chansen att skälla lite på.

På jakt efter en bra väg över kalhygget.

Kolla hur Jungman forcerar vattenpölarna. Vågar man ana ett visst mått av pälsvård efteråt?