Mona, Annika och jag träffades idag vid ett kalhygge för att först köra några dubbelmarkeringar och sedan ett sök. Cheysie löper ju fortfarande, så Lakrits fick börja för att sedan stoppas in i bilen.
Vi stod på en kulle med god utsikt över området. Annika stod snett ut åt höger och kastade första markeringen halvdold bakom en gran. Sen skulle vi vända runt och Mona skulle kasta nästa markering ännu längre bortifrån vänster bakom en annan gran. Den skulle in först eftersom den var längst bort; annars skulle det bli lite väl svårt, trodde jag. Det visade sig vara jättesvårt att få Lakrits att bryta uppmärksamheten mot första kastaren och titta ut åt vänster istället. Sen kom kastet nästan rakt mot oss så det blev ännu svårare att se kastbågen. Jag skickade iallafall och han sprang halvvägs åt rätt håll. Sen gjorde han som en lov och började dra sig åt höger. Jag bröt honom och försökte få honom åt vänster, men när han envisades med höger tog jag in honom och bad om ett nytt kast från vänster.
Nu såg han det och plockade in dummien. Han mindes fortfarande den högra ganska väl.
Det kändes bra att vi på förhand kommit överens att göra om proceduren en gång till, denna gång med lite nya vinklar, för denna gång fattade han bättre att han verkligen skulle byta titthåll när jag anvisade det. Detta att ha flera olika kastare ute i markerna och drastiskt byta titthåll tror jag vore jättenyttigt att träna mer på framöver. Ett fall för Jaktoptimisterna!
Därefter lade kastarna ut ett sök med ett par tungdummies långt ut och några mindre dummies inkastade i området medan Lakrits och jag vände oss bort för att inte se vad de gjorde. Han tog in dem bra, men man kunde se att han vid något tillfälle följde Monas fotspår. I övrigt är jag mycket nöjd med hans arbete idag.
Sen var det Cheysies tur. Hon hade enligt Annika också svårt att slita sig med blicken från mitt håll på höger sida för att istället titta åt vänster mot Mona. När hon så skulle börja ta in söket försvann hon långt ut bortom den högra granen och skrek plötsligt till. Annika kallade in henne och på ingången skrek hon till två gånger till. Något var väldigt fel!
Vi gissade först på orm, men efter att ha kollat av henne en stund med vila i bilen märktes inget sånt. Ingen svullnad alls, men uppenbara besvär att gå. Något såg fel ut på bakbenen, troligen höger bak, eller kanske ljumskarna.
Vi körde Mixa och fikade medan Annika tittade till Cheysie emellanåt. När vi skildes åt var situationen oförändrad, så ormmisstanken började lägga sig. Kanske hade hon fastnat i någon klyka och dragit till i benet för att komma loss? Hoppas att det inte är alltför illa, utan att vila några dagar gör susen på den i normala fall speedade lilla damen.
Senaste kommentarer