Tog en härlig morgonpromenad med doggsen medan städpersonalen hann anlända. Vi gick uppför vår gata och passerar då byrackehuset. Den här gången kom båda jyckarna ut och skällde som tokiga, och mina hundar blir klart berörda. Jag berättar hur duktiga de är och matar med godis. De tar godiset, men Lakrits är på nivån att mina knogar är i farozonen. Ingen av hundarna springer ut idag iallafall, trots att man inte gjort något åt grinden. Skönt! Så går vi vidare och hittar så många fina kissfläckar att det hela glöms bort.

På tillbakavägen går vi runt musikskolan och rätt var det är stelnar Lakrits och börjar nosa med lyftat huvud. Han är lös vid min sida och Kasper är i kort koppel. Jag säger Nära och vi tar några steg om hörnet. Där sitter en rottis kopplad vid något, antagligen ett cykelställ. Den sitter alldeles stilla och bara tittar. Skönt! Kasper börjar morra lite men eskalerar inte mer än så. Jag avleder båda med godis. Puh. Är osäker på om det möjligen kunde vara den rottis som Kasper hatar så, för den familjen har något barn på något av dagisen här, men tycker att isåfall borde han reagerat kraftigare. Kanske finns det två dagisbarnsrottisar i trakten?

Iallafall går vi vidare, och som vanligt är Lakrits snabb med att vilja avreagera sig genom att pinka en skvätt. Efter lämpligt träd viker vi in mellan dagiset och slöjdsalen. Innanför dagisstaketet står en liten rosaklädd flicka.

– Har du två hundar?

– Ja.

– Jag FÅR klappa hundar.

Jag tänker febrilt.

– Ja, fast inte den här gången. För nu är du ju på dagis.

Hon tänker efter.

– Ja.

Puh. Man måste vara snabb med argument som kan köpas av småttingar, ibland.