Skogsstjärnas hundblogg

I morse kom den stora mjukt krullhåriga chokladpuddingen till oss. Ja, storpudeln Jungman, alltså. Han ska vara här över dagen och så ska jag lämna tillbaka honom efter kollektivfärd in till stan i eftermiddag. Full rulle, kanelbulle, alltså. Han trånade lite efter sin matte, men lekte sen järnet en stund i köket. Jag lät dem hållas, tyckte att det var bra att han gjorde sig lite hemmastadd istället för att bara längta efter matte.

När jag druckit klart mitt morgonkaffe tog jag mig så an utmaningen att gå hundpromenad. Tre hundar var uteslutet, och eftersom Kasper redan gjort ifrån sig i hagen och det regnar bestämde jag mig för att kombon Lakrits och Jungman var en tillräckligt stor utmaning. Jungman är ca 6 månader och har ännu inte lärt sig gå fint i koppel, men jag bestämde mig direkt för nolltolerans. Målet med promenaden var att Lakrits skulle få göra ifrån sig, sen hur lång promenaden blev skulle helt bero på Jungmans uppförande.

Alltså: så snart Jungman gick framför en tänkt linje parallellt med mina ben vände jag på klacken. När han hann upp mig och fräste om, vände jag såklart igen. Lakrits fick Nära-kommando och fick på detta sätt en extra duvning i att gå fint vid mina fötter. Det gjorde han också. Jag hade med klicker och en osttub med skinkost och den tog Jungman nådigt av, men det var ju inte så att han kastade sig över den, direkt. Jag lade därför rätt snabbt av med klickern och sade istället bara Duktigt när han gick rätt och vände runt när han gick fel.

På detta snurriga sätt tog vi oss faktiskt runt hela skolan. Vissa sträckor gick det jättebra, och jag kunde till och med sätta dem ner för en fotografering. Jag släppte Lakrits en liten stund så han kunde bajsa, men det var enklare att ha honom kopplad. Annars ville Jungman genast skutta dit och göra lekinviter. Mot slutet av promenaden, strax utanför nya dagiset, fick Jungman tilt i hjärnan. Antagligen Information Overload, så han satte igång med värsta pudelfnattet. Jäklar vad en halvårig storpudelhane kan dra till i kopplet när han sätter den sidan till! Jag sade till Lakrits att sitta, och det gjorde han som tur var, och besvarade inte Jungmans galna hopp och lekinviter. Jag berömde Lakrits hela tiden och började mata med tubosten, och struntade helt i Jungman som hängde bakom ryggen vilt hoppandes i snöret.

Till sist började han tröttna lite, och just då såg jag rottisen med barnvagn nere i backen. De hade tydligen stått och väntat på oss, men jag hade haft ryggen mot dem och såg inte det. Bra att de inte gick upp! Istället drog jag nu in hela vårt ekipage bakom slöjdsalen och skärpte tonen lite mot Jungman. Det gjorde susen och vi kunde sen ta oss sista biten hemåt. Nu är Jungman ensam med husse i köket och har vad jag vet ännu inte velat äta sin frukost. His bad!

Fortsättning följer.