Igår var det dags för träning på Wij igen. Vi blev tre ekipage: Acke, Reko och Lakrits, som startade i nämnd ordning. Anita hade förberett ett b-provs-upplägg, vilket innebar att vi körde en i taget. Först två enkelmarkeringar på land med skott (en duva och en kråka), sen ett rätt stort sök på 7 vilt, varav två i vattenkanten ute i vassen, till sist två enkelmarkeringar i vatten med skott (ikastade änder, så korta avstånd).
Jag var med och tittade på Acke, och hans sök var jättefint! Till och med en liten dirigering till en kvarvarande duva på kort avstånd funkade jättebra.
När Reko körde värmde jag upp Lakrits med en massa lullande och snirklande runt träd och buskar, så jag såg bara hans två första landmarkeringar. De gick å andra sidan snabbt och effektivt.
Så var det vår tur. Han var fokuserad på landmarkeringarna och sprang direkt rakt ut till rätt område. Men sen vart det en del kringflackande runt bland träden innan han hittade rätt. Anita tyckte efteråt att han varit sig olik redan där, och det har hon nog rätt i, även om jag inte reflekterade över det just då.
Fotgåendet bort till söket gick helt okej. Det var inte mycket vind alls, så inte mycket att ta hänsyn till. Jag skickade honom och han kom rätt snart in med en fågel. Nästa skick ledde honom till en trut uppe i backen. Han stod länge där och nosade, men gav sig sedan av därifrån! Detta har aldrig hänt med honom förut. Trut har han tagit tidigare, så det var inte det att det var en obekant doft. Jag tog in honom och Anita gick upp till truten. Nu skickade jag honom direkt upp dit på ett linjetag. Han sprang rakt upp en bit mot truten, men vek sedan plötsligt av … innan varken jag eller Anita hann stoppa honom hade han istället hittat en kanin som han glatt sprang in med. Det var ju bara att tacka och ta emot, även om det inte riktigt var så vi menade. Han ville väl blidka med annat byte …
Nu tog Anita istället den trilskandes truten och kastade som en markering, varpå jag skickade Lakrits som en sådan. Jaha, nu gick det minsann bra att ta in den!
Om jag nu minns alla turer rätt, så var han därefter i vattnet en sväng utan att ta in något. Anita, som visste var hon kastat i fåglarna, menade att han var i precis rätt vassområde för en and. Istället sprang han upp på land igen och nosade vid en granhög. Där ratade han så en kråka … Tillbaka ner i vattnet och tog in en and.
Sedan tog han in en närbelägen duva utan problem. Nästa and kom in rationellt och bra från vattnet.
Så var det då den där kråkan … Jag skickade honom rakt på den, och han stannade och nosade. Jag peppade lite och nu kom den in bra. Varför den tidigare tvekan?
Nu fanns det bara en trut kvar, allra längst ut. Jag provade att skicka, men han kom inte ända ut, verkade lite trött. Istället tog han nog en ny vattenrunda. Anita gick och stöttade genom att vara lite ljudlig där borta, utom synhåll för mig, och jag skickade på nytt. Nu sprang han rakt ut och gjorde enligt Anita ett snyggt upptag utan minsta tvekan. Avlämningarna gick utmärkt på alla vilt.
Jag fattar ingenting … så här irrationellt har han aldrig betett sig tidigare. Anita menar att det händer då och då att hundarna får hjärnsläpp utan att vi kan analysera fram varför, och att nästa gång går det oftast bra igen. Gör det inte det, får vi börja fundera mera … Men kanske kan det vara så att alla spöken, rassel, dumpe och så vidare från i söndags fortfarande ligger i bakhuvudet på lillpojken, att han helt enkelt var trött i mössan fortfarande och inte riktigt orkade med allt? Jag ska ligga lite lågt nu ett par dagar träningsmässigt med honom. Satsar på att göra ett nytt viltsök med honom på lördag, så tar vi det ganska lugnt tills dess.
Iallafall, vi hade ju två vattenmarkeringar också. De plockade han in utan minsta tvekan. Plums i vattnet, genom vassen, några simtag och upp på land igen. Här var han lite för snabb att skaka. Vattnet börjar väl bli kallt. Första fågeln droppade han på backen, den andra fick jag med knapp nöd i hand. Något att tänka på till provet, är ju van att få även vattenapporterna i hand utan problem.
Jag fick med mig en trut och en kråka, hans lilla bakläxa. Så nu har jag träningsvilt i frysen ett tag framöver.
Skogsstjärnas hundblogg
Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.
OM SKOGSSTJÄRNA
Grundregel i min blogg:
Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
Årets ord 2016: nydaning
Årets ord 2017: balans
© 2024 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
28 september 2011 at 12:56
Vissa perioder glömmer man ju liksom bort att träna med vilt. Kanske behövs det små vardagliga upptag av vilt en tid framöver för att det ska bli lite ”vardagsmat”? Bära vid sidan, droppa, skicka på linjetag bakåt, bära igen under beröm o s v.
Vid sök kanske bara lägga ut en sökfågel i taget lite klurigt under gräs o buskar så han dels får anstränga sig att hitta den, och dels ”jobba fram” den. (Han kan få vara med när den ”grävs ned” och sen går du kors o tvärs genom skogen en bra bit därifrån, o t ex skickar från annat håll.) På så sätt får han inte heller chans till att välja och vraka bland andra utlagda vilt.
Många hundar tycker det blir intressantare om de får kämpa lite för att få tag på viltet. Ligger det öppet så har de all tid i världen att artbestämma, könsbestämma och besluta sig för om det ska apporteras in eller ej…:)
Fortsätter det att krångla så kan du t ex också testa att sätta en tunn tråd i viltet och dra undan precis när han kommer fram till det – för att spela lite på jaktkamplusten.
Men jag tror det var en tillfällig svacka ifall ni tidigare har tränat på olika sorters vilt.
28 september 2011 at 13:54
Ytterligare ett tips: Du går med Lakrits fot längs en stig med skog på sidorna. Stanna upp och kasta in fågeln så långt du kan in i bökig/tät terräng. Gå vidare längs stigen rätt så långt bort, men så att du fortfarande kan skymta markeringsstället.
Vänd om och skicka på markeringen eller ”sök” (inte ”linjetag” eftersom det blir krokigt). När du ser att han är i området och tänker greppa, så vänder du på klacken och går raskt vidare bort längs med stigen. Kan ge resultat snabba upptag och snabb inleverering ”för annars hinner matte försvinna iväg”.
28 september 2011 at 15:16
Hej Annika!
Stort tack för alla bra synpunkter! Vi har ju tränat med allehanda vilt de senaste tillfällena på Wij, så helt borttappat har det inte blivit. Nu har jag dessutom fyllt frysen med lite olika pippisar, så mer ska det bli framöver.
Om jag känner Anita rätt hade hon inte lagt ut fåglarna alltför enkelt, men att få jobba lite för dem låter som en prima idé.
Det var just så som du beskriver: han hann inte bara art- och könsbestämma fågeln, han hann fundera ut både sås och smarriga tillbehör innan han slutligen beslutade sig för att dissa den.
Ska testa din sista tips också, att snabbt avlägsna sig efter skicket.
Men först ska han få ett par vilodagar från allt vad jaktträning heter.
28 september 2011 at 19:14
Njae, gör nu inte för stor sak av det här. Jag är helt inne på tanken ”hjärnsläpp” eftersom jag upplever som en mycket viltspontan hund normalt sett.
28 september 2011 at 21:25
Tack Anita, lite tröst behövs… 🙂
Jag hoppas att jag inte behöver oroa mig, att det bara var något tillfälligt och snabbt övergående.
29 september 2011 at 08:25
Håller med, gör inte för stor affär av det. Låt han vila och testa igen. Jim som aldrig har nobbat ett vilt i hela sitt liv började ju sin B-provskarriär med att inte hämta ett enda vilt på söket på sin debut i Nkl, men det är också enda gången han gjort nåt sånt knäppt. Det vara bara ett fullständigt hjärnsläpp och har aldrig hänt nån mer gång. Is i magen! 😉
30 september 2011 at 18:17
Tack Märta, att den store Jim gjort nåt sånt är bästa trösten man kan få! Jag håller på att tina vilt nu, ska ut imorgon och testa läget. Ni får gärna hålla tummarna!