Rolf väckte mig med glädjebeskedet att det var en supersolig dag. Efter frukost gick vi ner till sjön för några lite längre markeringar. Rolf gick till grannbryggan istället för att ta båten, medan jag och Lakrits gick ner till vanliga skickstället.
Första kastet hamnade i utkanten av vassen cirka 40—50 meter bort. Lakrits tog in den snabbt. Nästa kast var ungefär lika långt, men längre in i vassen. Nu blev det svårare. Jag såg inget från min plats, men Rolf rapporterade att Lakrits simmat alldeles för långt bort. Till och med in under den brygga han stod på. Jag visslade in honom (utan pipa, den hängde kvar i hallen) och när Rolf sade att han närmade sig blåste jag stopp och närsök. Ta mig sjutton om han inte gav sig in i vassen och hittade den! När Rolf sade att han hade den förstärkte jag med en inkallningssignal. Superduktig!
Nu gick vi ut på vår brygga och såg hur Rolf kastade den tredje dummyn ut på blankvatten. Jag ville att Lakrits skulle hoppa ifrån bryggan, men Lakrits fegade. Istället för att tvinga honom gick jag då tillbaka till stranden och skickade honom den vägen. Minnessuddningen bekom honom inte, utan han simmade målmedvetet ut och plockade in den. Därmed avslutade vi morgonpasset.
Efter lite spring och avtorkning tog vi bilen för att åter leta efter den cache vi aldrig gav oss på igår. Nu körde vi ända fram till badplatsen via en liten skogsväg som Rolf inte trodde vi skulle kunna köra på. Ha! Cachen var rätt snabbt plockad medan hundarna fick ränna lite i skogen. Sen gick vi ut på badbryggan. Den låg mycket lägre i vattnet, så jag fick för mig att testa om jag kunde locka Lakrits att hoppa i vattnet från den istället. Jag tog en boll och kastade. Han var superintresserad av bollen, men samtidigt var det bra läskigt att hoppa. Jag peppade och peppade. Han böjde sig ner och plaskade med tassen i vattnet. Övertygad att vattnet var okej tog han sen steget och hoppade. Jag skyndade iland för att möta honom samtidigt som jag hela tiden berömde, och han skulle veta vart jag tog vägen.
När han kom iland och lämnade av fick han ett par bollkast som belöning. Sen gick vi tillbaka ut och gjorde om två gånger till. Tredje gången var tvekan fortfarande där, men inte alls så påtaglig som tidigare. Jag är nöjd med framstegen.
Med avtorkad hund for vi vidare till Sundstaholm Slott. Här har vi varit tidigare, men platsen är vacker och i det härliga solskenet passade vi på att äta lunch på hamnkaféet. Jag valde en räkmacka. Den cache som kskulle finnas här var troligen på en plats som är avspärrad, så vi övergav den och tog istället en annan cache vid Sigurds runhäll, en annan vacker plats vi besökt per cykel tidigare.
Nu hade vi fått blodad cachetand och vi plockade snabbt en cache vid Vallby kyrka och en annan vid Carl Larssons pappas gamla hem. Här träffade vi en mugglade och blev tvungna att förklara hela grejen. Mannen med tax menade att cachen låg på privat mark, men han lovade att inte plocka bort den. Han var rätt intresserad och sade att ättlingar till Larsson fortfarande bodde där, men han förstod nog inte riktigt det här med att lägga upp cacheinfo på webbplatsen för spridning.
Vi gjorde ett sista cacheförsök i Eskilstunas utkant, men gav upp på grund av altför många flyttblock att leta bland. Istället provianterade vi lite på Maxi och återvände hem igen. Lite eftermiddagsfika ute på gårdsplan i solen fulländade dagen. Bästa vädret!