Idag var vi äntligen med på vattenträningen på Wij. Vi och en sex–sju ekipage till, bland annat Linnea Meiton och Scott som firade sin fina klassvinst med 94 poäng i NKL häromveckan genom att ha med en supersmarrig tårta.
Vi började med en ganska enkel markering utmed vasskanten till Lakrits. Såklart inga problem. Anita lade ut en till på samma ställe och jag skickade dit på linjetag. Inga problem det heller. Vi gjorde en liten paus och kom tillbaka för ytterligare en dirigering till ungefär samma ställe, fast lite längre ut. Inget kast för att påminna om vart han skulle, men han simmade klockrent ut utan minsta tvekan och tog in den.
Sen gick vi bort till Jörgen och fick så småningom en enkelmarkering lite snett utmed strandkanten, ganska långt bort. Den tog han bra. De lite mer vana hundarna gjorde även linjetag dit, men det tyckte Jörgen skulle bli för svårt för Lakrits. Istället gjorde vi två dubbelmarkeringar efter att ha pausat en stund. I pauserna gnällde han för övrigt lite och var emellanåt lite orolig. Det är superbra med såna här träffar att man kan träna just detta att vänta bland andra hundar som tränar, det klarar man ju inte att få till på egen hand. Och även om man har någon träningskompis blir det inte samma sak som ett helt gäng.
Dubbelmarkeringen var det meningen att Lakrits skulle ta nummer två först, men han var så fokuserad på nummer ett att det var den han plockade in. Jag skickade honom därefter på nummer två, och han tog in den också som ingenting. Vi gjorde om, och nu var Jörgen extra tydlig när han kastade nummer två. Den här gången kom de in i tänkt ordning. Lakrits verkade inte tycka någotdera var särskilt svårt.
Tillbaka hos Anita blev det lite fika, mackor och sedan Linneas goda tårta. Marsipanen var lite i sötaste laget för mig, så jag bjöd Lakrits på hälften av det gröna – och som han slickade tallriken. Han är ju van att få middag vid den tiden, och marsipan hjälpte väl iallafall litegrann mot hans hungerkänslor.
Efter pausen körde några mer erfarna ekipage dirigeringar snett ut mot vassen från en annan del av strandkanten, men det blev kvar några apporter långt därute. Då frågade Anita om inte Lakrits ville ta en aplångt ut, och jag sade att jo, det vill han ju. Fast vi tog den från kanothålet rakt ut och inte snett. Inga problem. Han simmade verkligen på autopilot rakt ut och bara plockade in den. Nästan alla avlämningar blev dessutom jättebra. Jag var så nöjd!
Efter en liten paus till tänkte jag att något mer kan vi väl testa innan vi beger oss hem. Anita förslog då att vi skulle testa om stoppsignalen fungerar i vatten. Hmmm. Jag skickade honom rakt ut mot hennes båt. När han började närma sig blåste jag stopp. Inget hände. Jag provade en stoppsignal till, men fortfarande ingenting. Anita sade efteråt att han vred bak öronen och alltså hörde signalen, men inte verkade förstå riktigt vad han skulle göra åt den. Kan nog stämma. Tanken var annars att om han stannat och vänt upp mot mig så skulle jag ha visat handtecken åt valfritt håll (Vänster, Höger, Back) och då skulle Anita ha kastat åt av mig anvisat håll. Nu föll den delen, och Lakrits fick simma omkring där vid båten utan att hitta någon dummy, varpå jag kallade in honom.
Stopp är svårt att träna på landbacken eftersom han är så medveten om att det är det man tänker göra. Jag fick ett bra tips att låtsas vittra in ett område, sen skicka dit honom utan att ha lagt något där. När han börjat tröttna på att söka och intensiteten avtar blåser man stopp. När han då tittar upp kastar man en boll, kanske med en spagettislev för att få längd på kastet.
Jag är iallafall mycket nöjd med kvällens övningar bortsett från det irriterande lilla gnällandet som återkommer med ojämna mellanrum. Nåja, det är väsentligt bättre än det har varit, så man kan väl hoppas att det sista lilla ger sig så småningom. Backen upp till bilarna blev ett konkret bevis på hur mycket kondition jag tappat det här halvåret. Tja, jag får väl acceptera läget och ta små vilopauser upp där ett tag till. Jag hoppas vi kan vara med nästa måndag också, ej helt hundra dock.
Vi började med en ganska enkel markering utmed vasskanten till Lakrits. Såklart inga problem. Anita lade ut en till på samma ställe och jag skickade dit på linjetag. Inga problem det heller. Vi gjorde en liten paus och kom tillbaka för ytterligare en dirigering till ungefär samma ställe, fast lite längre ut. Inget kast för att påminna om vart han skulle, men han simmade klockrent ut utan minsta tvekan och tog in den.
Sen gick vi bort till Jörgen och fick så småningom en enkelmarkering lite snett utmed strandkanten, ganska långt bort. Den tog han bra. De lite mer vana hundarna gjorde även linjetag dit, men det tyckte Jörgen skulle bli för svårt för Lakrits. Istället gjorde vi två dubbelmarkeringar efter att ha pausat en stund. I pauserna gnällde han för övrigt lite och var emellanåt lite orolig. Det är superbra med såna här träffar att man kan träna just detta att vänta bland andra hundar som tränar, det klarar man ju inte att få till på egen hand. Och även om man har någon träningskompis blir det inte samma sak som ett helt gäng.
Dubbelmarkeringen var det meningen att Lakrits skulle ta nummer två först, men han var så fokuserad på nummer ett att det var den han plockade in. Jag skickade honom därefter på nummer två, och han tog in den också som ingenting. Vi gjorde om, och nu var Jörgen extra tydlig när han kastade nummer två. Den här gången kom de in i tänkt ordning. Lakrits verkade inte tycka någotdera var särskilt svårt.
Tillbaka hos Anita blev det lite fika, mackor och sedan Linneas goda tårta. Marsipanen var lite i sötaste laget för mig, så jag bjöd Lakrits på hälften av det gröna – och som han slickade tallriken. Han är ju van att få middag vid den tiden, och marsipan hjälpte väl iallafall litegrann mot hans hungerkänslor.
Efter pausen körde några mer erfarna ekipage dirigeringar snett ut mot vassen från en annan del av strandkanten, men det blev kvar några apporter långt därute. Då frågade Anita om inte Lakrits ville ta en aplångt ut, och jag sade att jo, det vill han ju. Fast vi tog den från kanothålet rakt ut och inte snett. Inga problem. Han simmade verkligen på autopilot rakt ut och bara plockade in den. Nästan alla avlämningar blev dessutom jättebra. Jag var så nöjd!
Efter en liten paus till tänkte jag att något mer kan vi väl testa innan vi beger oss hem. Anita förslog då att vi skulle testa om stoppsignalen fungerar i vatten. Hmmm. Jag skickade honom rakt ut mot hennes båt. När han började närma sig blåste jag stopp. Inget hände. Jag provade en stoppsignal till, men fortfarande ingenting. Anita sade efteråt att han vred bak öronen och alltså hörde signalen, men inte verkade förstå riktigt vad han skulle göra åt den. Kan nog stämma. Tanken var annars att om han stannat och vänt upp mot mig så skulle jag ha visat handtecken åt valfritt håll (Vänster, Höger, Back) och då skulle Anita ha kastat åt av mig anvisat håll. Nu föll den delen, och Lakrits fick simma omkring där vid båten utan att hitta någon dummy, varpå jag kallade in honom.
Stopp är svårt att träna på landbacken eftersom han är så medveten om att det är det man tänker göra. Jag fick ett bra tips att låtsas vittra in ett område, sen skicka dit honom utan att ha lagt något där. När han börjat tröttna på att söka och intensiteten avtar blåser man stopp. När han då tittar upp kastar man en boll, kanske med en spagettislev för att få längd på kastet.
Jag är iallafall mycket nöjd med kvällens övningar bortsett från det irriterande lilla gnällandet som återkommer med ojämna mellanrum. Nåja, det är väsentligt bättre än det har varit, så man kan väl hoppas att det sista lilla ger sig så småningom. Backen upp till bilarna blev ett konkret bevis på hur mycket kondition jag tappat det här halvåret. Tja, jag får väl acceptera läget och ta små vilopauser upp där ett tag till. Jag hoppas vi kan vara med nästa måndag också, ej helt hundra dock.
Senaste kommentarer