Skogsstjärnas hundblogg

Idag var det sista kurstillfället för A2-kullen i grunderna i jaktlydnad. Fyra hundar var på plats och Jörgen lottade startordningen. Även den här gången skulle vi köra som på jaktprov med en hund i taget, fast den här gången fick övriga hundar vänta i bilen på sin tur.
Det här med att vänta i bilen på att det ska bli hans tur att träna har verkligen Lakrits inte övat på, och det märktes. Vi startade som fyra och när han kom ut ur bilen var han uppvarvad på ett sätt han inte alls varit den senaste tiden.

Reko startade som nummer ett, men var inte riktigt med idag. Han gick fint, han sökte fint, han hittade viltet… men sedan ville han inte ta det utan pinkade istället vid fyndplatsen. Häpp. Den sista lilla rapphönan plockade han dock in.

Leia startade som nummer två och vid markeringshämtningen av en fasanhöna hände det osannolika att inte mindre än två livs levande fasanhönor skrämdes upp ur buskagen medan Leia var i farten. Hon fortsatte dock sitt målmedvetna arbete! Är lite tveksam om Lakrits hade klarat det. Hon var också riktigt duktig och målmedveten på söket.

Acke var trea och hade mycket go i sig. Ut och iväg så snart matte gav kommandot. De är rätt lika, Acke och Lacke.

När det blev Lakrits tur tyckte jag att fotgåendet lämnade en del i övrigt att önska i och med att han varvat upp sig så i bilen. Han klarade med nöd och näppe att gå lös vid min sida mellan de olika stationerna och ville gärna öka takten lite så vi inte tappade bort skytt Jörgen som gick framför oss.

Det började med markering av kråka. Lakrits började sitt sökande lite kort, i jämnhöjd med Anita, men insåg snart att hon kastat lite snett bakåt och sen var det bara att leverera in pippin till mig.

Nästa moment var markeringen av fasanhönan. Inga fler fasaner där. Puh. Den gick riktigt snabbt och fint att få in, men efter avlämnandet började han tramsa och ville inte hålla sig lugn. Nu var han lite väl i jobbartagen.
Vi gick vidare till söket och han tog in den första fågeln, en kråka, utan problem. När jag skulle skicka om blev han osäker och det verkar som han inte riktigt fattade: ska jag ut där igen? Nej, matte menar nog att jag ska ta den där kråkan som hon lade bakom oss. En snabb korrigering räckte för att han skulle vända. Jag gick ett par steg fram och skickade om.

Nu kom truten in. Mellan varje skick fanns där samma osäkerhet – ska jag verkligen springa ut igen? Men när han väl förstod att ja, det skulle han, gick det jättefint och både hare, fasan och and kom in. Vi har ju inte tränat sök på hemmaplan, och han är van att man lägger ut en grej, plockar in en grej, lägger ut en ny osv.

Detta måste det bli ändring på så att han förstår att ibland kan det ligga många saker därute, och säger matte att man ska springa ut igen så är det det som gäller. Ingen big deal, det löser sig snart när han fått lite mer vana.

Sedan var det en kort dirigering av en rapphöna. Han sprang rakt första halvan, men vid en tvärliggande stock vek han av åt vänster (precis som någon annan gjort dessförinnan) i ett U innan han var tillbaka i spåret och hittade fågeln. Avlämningen var inga problem.

Efter detta var det fikadags medan hundarna fick vila i bilarna. Avslutningsvis blev det markeringsarbete i vattnet. Nu vände vi startordning och Lakrits började.

Han var ju inte så kaxig att simma förra gången vi var här, så Anita kastade en kort markering från båten. Som tur var hade han ju träningssimmat lite igår med sin nyfunne sparringpartner i Slagsta, så han hämtade in den kastade anden utan problem.

Ett nytt kast lite längre ut gick också bra, även om hans simteknik inte är den mest effektiva ännu.

Sedan var det Acke, Leia och Reko som hämtade änder. Jag såg inte alla kast eftersom de kastades på ett lite svårare och inte lika synligt ställe, men tror att det gick bra för samtliga.
Sedan fick Lakrits ett avslutande kast på samma ställe som syskonen, och så långt har han aldrig simmat förut. Det gick jättebra och jag är så nöjd med honom. Han är nästan värd Guldfisken för den bedriften!