Igår på promenaden gick Lakrits i vanlig ordning lös och skuttade lite före mig och Kasper, som gick i flexi. Rätt var det var stötte han på en hel knipfamilj som förirrat sig bort från vattendrag och in i vår lilla skog.
Jag hörde att mamman skrockade uppmanande till sina ungar och ökade stegen för att se vad som hände. Jag såg några småttingar som skyndade sig efter sin mamma på stigen. Mitt framför Lakrits nos låg en svart hög alldeles stilla. Var det en kotte? En hästbajs? Jag ropade på honom och efter att ha nosat ett par sekunder till höjde han huvudet och tittade åt mitt håll. Då reste sig högen och sprang efter de andra. Det var ytterligare en liten unge, som Lakrits hade nosat nyfiket på, men utan att skada den. Och Lakrits valde nu att komma till mig istället för att följa efter den lilla. Så skönt att det gick väl!
Tyvärr hann jag inte med att fota, så jag illustrerar fågelfamiljen med en lånad bild från webben.
Senaste kommentarer