Häromveckan fick Lakrits och jag förmånen att få vara med på vår första fasanjakt. Det var 3 såtar före lunch, där han hämtade ca 2 per ställe. På första såten var han aningen pipig, inte så det störde, men så att jag och Lisa, som jag gick tillsammans med under dagen, hörde det. Jag gissar att han var obekväm med nytt ställe och främmande hundar, för resten av dagen var han heltyst och stadig som en staty.
Då jag gick med Lisa hela dagen fick jag kanonbra råd i hur jag ska läsa av läget och agera/avvakta. Jag tycker att det är svårare att se på fasaner, än på änder, om de blivit påskjutna. Det kunde vara knepigt att avgöra om fågeln var skammad när den ramlade ner, eller redan stendöd. Där skulle jag behöva se fler fåglar falla för att bli säkrare på den bedömningen. En vanesak, såklart.
Det var 2 såtar efter lunch och då ramlade det manna från himlen. Lacke plockade då 13–14 stycken och ändå fanns det fler kvar på eftersöket. Han fick flera klockrena hörselmarkeringar. Däremot var det svårt med runners, han fattade nog inte riktigt vad som hände.
På den sista såten tog vi 4 under jakten och 3 efter. Där fick han en runner som han satte av efter. Den försvann in i en häck och ner vid en murkant som var ett par meter hög. Från andra hållet kom då en annan hund på den lägre marknivån, så det löste sig fint. Men lite synd att han inte fick utdelning där, då hade nog polletten ramlat ner bättre.
Gärna fler fasanjakter, säger både Lacke och jag.
Senaste kommentarer