I söndags var det bättre väder, om än rätt kallt på förmiddagen. Jag var funkis på nkl-ruta 5 och gjorde tävlingen på eftermiddagen. Ett bra system att alla som vill delta ska vara med och funka.

Lunch med grillad korv och varm blomkålssoppa värmde gott. Tack Sara, för den utmärkta sopptermosen!

Vi inledde på ruta 5 med ett kort fotgående, en markering som skulle lämnas, förflyttning, en dirigering ut i snårig terräng, sen ta markeringen från den nya positionen. Ingen av linjerna var spikrak, men terrängen inbjöd inte heller till det, men möjligen fick vi lite avdrag för detta. Annars inga konstigheter, sade Lakrits. Vet tyvärr inte vad vi fått för poäng på de enskilda rutorna, för jag har inte sett någon sådan resultatlista. (Är det nån som sett en så meddela mig gärna!)

På ruta 1 stod man precis uppe vid vägkanten och skickade. Där hade man ett snett fält man var tillåten att hålla sig i. Man stod relativt rakt för att titta ut över den markering som kastades, men när man skulle ta dirigeringen fick man vrida sig till klockan sju i förhållande till tillåten startposition. Knepig terräng, inget långt avstånd, men något gjorde att alla hundar inklusive Lakrits drog sig ner åt höger. Fick blåsa stopp och Vänster. Markeringen var inga problem så jag gissar på några poängs avdrag här för blåsandet.

Ruta 2 var en dubbelmarkering där den första kastades bakom ett vattenfyllt dike och den andra strax framför. Jag förstod hur de fallit, men missbedömde sedan Lakrits djup lite på grund av knepig terräng. Blåste lite på första (den bakre) men fick in den rätt snabbt. Där sade domare Gunilla sedan att hon tyckte vi gjort ett bra arbete. Den främre var den jag missbedömde. Lakrits var längre bakom diket än jag trodde och jag fick blåsa en hel del för att få honom till rätt ställe. Sedan hade vi vinden i ryggen och jag trodde att han skulle få hjälp av den trots att han var lite långt ut, men så var inte fallet. Vinden måste gått på annat sätt än jag trodde därborta. Rätt mycket blås som sagt, och Gunilla sade efteråt att den delen fick vi inte så många poäng på. Det förstår jag.

När jag kom till ruta 3 var det alldeles tomt där och jag välkomnades ensam av domaren, som pratade en massa om att det var en dubbelmarkering där den närmaste, först kastade, skulle in först för den var skadeskjuten. Men att man skulle få avdrag för om man blåste eftersom hunden ”inte ska springa över vilt”. Detta snack gjorde att jag övergav mitt tidigare beslut att blåsa om jag trodde han skulle rasa förbi. Dumt! Jag ska aldrig mer lyssna på sånt dumt domarsnack! När jag kom upp till startplatsen såg marken ut så här: vinden i ryggen, två stora rejäla stockar rakt fram och apport 1 kastades precis bakom den andra, vilket innebar att det inte blev någon vittring från den. Apport 2 kastades rakt fram i gattet i exakt samma linje men längre bak. Precis efter stockarna vek marken nedåt så man tappade hunden ur sikte. Allt detta sammantaget gjorde ju att jag borde ha hört starka varningsklockor inom mig. Men jag var så uppfylld av vad domaren sagt, plus att jag sett startplatsen bara just när jag ställde upp, att jag fattade helt fel beslut. Jag bestämde mig för att lita på att Lakrits skulle ta nummer 1 på egen hand. Så här i efterhand kan jag säga att så snart han passerat stockarna på höger sida (utan att hoppa) och jag insåg att han går på tvåan, var det för sent att blåsa. Han var redan utom synhåll. Han plockade mycket snyggt och prydligt in tvåan och kunde i rimlighetens namn inte alls veta att han skulle göra annat. Men nollan var ett faktum och jag behövde inte ens försöka få in ettan.

Annika berättade efteråt att hon varit klok nog att efter båda kasten rikta om Cheysie aningens aning åt vänster. Det var tillräckligt som indikation för Cheysie att ta ettan först och hon hoppade över stocken och levererade prydligt. Smart tänkt där! Inte undra på att ni kammade hem förstapriset! Grattis igen!

Ruta nummer 4 var nere i vassen hos Peter. Det var också en dubbelmarkering. Här stod man så att både förare och hund hade lite träd framför och vi fick noggrant ställa upp oss så att vi hade en liten glipa mellan träden för att se kastarna. Det var två kastare som stod rätt nära varann och kastade åt varsitt håll, först höger och sedan vänster. Lakrits hade markerat båda och sprang rakt ut mot vänstra nedslagsplatsen, men hade antingen otur med vinden eller så sprang han aningen kort, för han hittade den inte.  Han cirklade runt och jag lät honom hållas. Ingen mening att blåsa där för jag som förare såg inte bättre var den fanns. En ruta där man var tvungen att lita på hunden. Cirklarna blev större och han råkade på tvåan och kom in med den. Nu var jag tydlig och riktade ordentligt om honom mer åt vänster och på nästa skick sprang han praktiskt taget på den och lämnade av snyggt. Peter tyckte vi gjort ett bra arbete och berömde att jag så tydligt ställt om honom. Vi måste ju fått några poängs avdrag för allt cirklande, såklart.

Totalt hamnade vi på 59 poäng. Borträknat ruta 3:s nolla tappade vi alltså 21 poäng på övriga rutor, och där tror jag ungefär hälften ligger på ruta 2, sen gissningsvis 3–4 poäng vardera på övriga rutor, något mindre kanske på femman som gick bäst.

Stort grattis till Annika och Cheysie som vann på 90 poäng!

Stort grattis också till Carina och Wiggo som fick uppflyttningspoäng och var bästa golden i nkl. 

Det är kul att vara med och se när det går bra för träningskompisarna, även om det inte går lika bra för egen del. Men ingen skugga faller över Lakrits – han jobbade på jättebra och missarna är mina egna. Det allra bästa jag har med mig härifrån, som jag är supernöjd med, är hans lugn vid sidan, fina fotgående, fugna avlämningar utan tillstymmelse till hopp. Den banan ska vi fortsätta på!