Idag skulle jag träffa Annika med hennes tre hundar för lite apporteringsträning. Hon hämtade mig och Lakrits vid halv tio och efter viss möda fick jag in Lakrits i hennes bil. Jag provade först höger baksäte, men där ville han inte vara. Annika föreslog att om Alpha får vara där så kanske Lakrits vill hoppa in till Tindra och Cheysie. Nähä, det ville han inte. Inte ens när Tindra hoppade ut och bara lilla Cheysievalpen var kvar därinne ville han upp där. Det slutade med att jag satte mig i höger framsäte med ena benet i och motvilligt kämpade in Lakrits, varpå jag med stor möda klämde in andra benet och skyndade mig att slå igen dörren innan något åkte ut igen.
I skogen fick alla hundar springa lösa ett tag och framme vid sjön började Annika med att lägga ut ett sök. Hon lånade en del av mina dummisar, bl.a. tvåkilosapporten, och tog några av sina egna roliga – fasanapporten och några kanindummisar – lite längre fram. Jag väntade med Lakrits i startänden och han tittade sedan mycket intresserat på när först Cheysie fick hämta in fyra dummisar och sedan Tindra hämtade nio. Cheysie valde först de givna: fasanen och en kanin, men sen kom hon infarandes med stora tvåkilon som Annika lagt ganska långt ut. Lilla duktiga tjejen! Alpha satt och ville gärna vara med och arbeta, men eftersom hon har lite problem med sina tassar fick hon vara i stillhet.
Vi fortsatte lite till och så fick Lakrits plocka in tre markeringar: först tvåkilosdummin, som han tog med snyggt grepp mitt på och utan att tveka sprang in direkt med, sen vår nya fasandummy (den ville han bra gärna ha behållit, men han lämnade ändå över den skapligt) och till sist en av Annikas kanindummies. Fasanen hamnade i några grenar när Annika kastade så det blev ingen duns, men jag chansade och lät honom springa ändå på det svaga prasslet. Inga problem, den hunden är som en levande radar!
Nästa övning var att jag skulle kasta några markeringar till Cheysie och Tindra. Tindra och Alpha fick sitta invid den lilla stuga som finns vid sjökanten medan jag tog Lakrits med mig och gömde en fickdummy, smetade lite vittring av en kanindummy runt omkring och sedan kastade en halvstor dummy medan Cheysie fick titta på. Jag plockade bort och Cheysie fick kuta ut. Men nähäpp, hon stannade inte alls vid stället utan vek av brant åt höger och försvann i såt stort yvigt sök. Annia blåste inkallning ett par gånger och hon var precis på väg in, när hon råkade springa över stället igen, hejdade sig och damp ner med nosen. Där var den ju! In med den till matte.
Vi var precis på väg att göra om samma övning igen när Annika hojtar till. Vänta, det är nåt med Alpha!
Jag tittade bort mot stugan. Alpha stod och kämpade med bakbenen, som vek sig under henne. Hon kunde helt plötsligt inte gå! Hon darrade och lade sig ned. När Annika pratade med henne slickade hon sig om munnen med tungan och viftade med svansen, så där blidkande. Matte, jag vill gärna, men jag kan inte! Hennes kroppspråk var mycket tydligt. Vi avbröt givetvis all träning. Annika ringde veterinären som tyckte hon skulle komma in genast.
Övriga hundar fick gå lösa och så hjälptes vi åt att bära Alpha utmed den rotfyllda och bitvis sanka stigen. Ute vid den något större grusvägen hittade vi en man med en rottweiler. När vi berättade sade han att man kan köra in bil genom bommen dagtid fram till tre. Vi bestämde då att jag skulle gå och hämta hennes bil medan hon stannade med sina hundar hos mannen.
Lakrits och jag skyndade bort till bilen vid Gillingebanan. Väl där ville han ju inte hoppa in i den främmande bilen. Men nu var det inte rätt tillfälle att dalta med honom, så jag tog kopplet om halsen och min halsduk under magen och hystade in honom i höger framsäte. Det gick bra att ta sig fram till sjön via grusvägarna, även om det var rätt knepigt på ett ställe. Vi tog Alpha i höger baksäte och resten av hundarna bak, och så knölade jag in mig bredvid Lakrits. Annika släppte av mig hemma och de fortsatte till veterinären i Vallentuna. Nu håller jag alla tummar och tassar att det inte är något riktigt allvarligt med Alpha.