Idag var det så strålande väder att jag lockade med mig husse ut på picniclunch i det fria. Vi tog bilen till Strawberry Fields och hittade en solig läplats för lunchen.
Efter maten lämnade Lakrits och jag husse, Kasper och ryggan och gick över fältet till ett ställe där man kan passera diket som går tvärs över fältet. Vi gick sedan tillbaka så vi kom mittemot husse, på andra sidan detta nu breda dike. Jag underskattade dock hur brett …
Vi ställde upp oss och husse kastade en markering långt där borta. Lakrits fick kommandot Feldy och satte av. Diket krävde visst plurr och siminsats, och sedan snurrade han runt kring husse några förvirrade varv. Till sist gav han upp och kom tillbaka tomhänt. Han hade väl tappat den exakta markeringen i och med sin simtur.
Vi ställde upp igen och husse kastade om. Andra skicket var han ju beredd på att få simma, men det tog ändå ett litet tag innan han lyckades lokalisera dummien. Så småningom tog han den dock och återvände fint.

Jag tänkte att vi gör om samma en sista gång, men låter husse byta dummy mot boll medan vi vänder bort. Det visade sig dock att Lakrits var ännu smartare… Husse kastade den orangeröda dummien, vi vände och han bytte mot gul tennisboll. Sen kommer Lakrits sättandes mot nedslagsplatsen. ”Hmm, inget rött här? Men där i ryggsäcken ligger ju nåt rött. Jag tar med det till matte.” Och full fart i returen kommer han sättandes över diket med det slarvigt nedstoppade sittunderlaget i röd skumplast. Och hundar ska vara färgblinda?
Tja, vad gör man? Skrattar och gör om. Denna gång fick jag in tennisbollen, men jag märkte att det inte var lika kul att simma över diket längre, så vi avslutade och promenerade tillbaka till rätt sida diket igen. Lite kortare avstånd, och nu var det kul att plocka in de resterande tennisbollar husse hade att kasta.