Skogsstjärnas hundblogg

Jag tog med Lakrits upp till dagisskogen i tanken att leta reda på ett bra ställe att skicka på dirigeringar till från allt längre avstånd, och senare från olika vinklar. Nu är det ju inte nån jätteskog, men jag hittade ett stort stenblock som man kunde nå på skapligt avstånd. Han gick lös jaktfot medan jag lade ut dummien, sedan gick vi bortåt, kanske trettio meter. Den var fortfarande väl synlig. Jag skickade och det var jättelätt. Vi promenerade tillbaka och lade ut den på samma ställe igen, och backade lite längre bort. Inte så mycket längre dock, för det dök upp en liten smal stig, och jag ville inte riskera att han skulle förvirras och börja följa den istället. Därför stannade vi kanske fem meter på andra sidan stigen och vände upp. Inga problem.
Tredje gången backade vi ännu mer, gissar på femtio meter. Nu såg knappt jag stenen längre, och Lakrits kan inte gärna ha sett den. Aningen krokigt på grund av terrängen, men mycket målinriktat och fint hämtat.
Fjärde och sista gången backade vi ännu mer, nu över ett nedfallet ganska litet träd, gissar på sextio–sextiofem meter. Inga problem nu heller.
Det går att öka avståndet lite till från detta håll, men inte mycket, för den lilla skogen gränsar till ett antal hustomter. Jag trodde faktiskt inte att vi skulle avancera så snabbt på ett träningstillfälle.

Vi lullade runt lite mellan stenar och träd och emellanåt lurade jag iväg honom med en kastad boll för att få chans att gömma lilldummyn för några närsök. En gång sprang han åt vänster när jag pekade höger, men innan jag korrigerade sprang han sedan rätt. När han sedan nästa gång ville göra samma sak fast åt andra hållet, stoppade jag honom. Jag måste ha varit alltför yvig i mina handrörelser. Nu gjorde vi om och jag var mycket noga med att bara gestikulera lite fint och lågt åt rätt håll, och nu tog han anvisningarna bra.

På tillbakavägen fick jag för mig att träna ett par höger-/vänsterdirigeringar och lade ut en boll i ganska öppen terräng. Stoppsignal med höjd hand. Äsch, fel höjd hand. Tog ned vänsterhanden och upp med höger i en högervisning. Höger! Jo, trots mattes klantighet klarade han den. Vi gjorde om en gång till, mest för att matte skulle få det rätt den här gången.
Sedan samma övning åt vänster. Men den här gången sprang han på min stoppsignal. Kan själv, va! Jag RRRR-ade honom och lät honom sätta sig igen på samma ställe. Gjorde en ny stoppsignal, men kastade nu lilldummyn över huvudet på honom som en vanlig stoppbelöning för att fräscha upp kom-ihåget vad stoppsignalen egentligen betydde.
Därefter satte jag honom för tredje gången på samma plats, blåste stoppsignal med vänster hand uppe (!). Nu satt han kvar och väntade. Vänsterhanden ut och kommandot Vänster! Nu gick det bra och därmed avslutade vi.
På vägen ut ur skogen stod någon ur skolpersonalen och rökte i vanlig ordning. Vår träningsskog = deras rökruta. Hon berättade att hon blivit jätterädd när jag hade ropat till Lakrits då när han sprang på stoppsignalen. Jag förklarade vad som hänt och att vi nu gjort om och gjort rätt. Hon tyckte att han var en fin hund och beundrade hans fotgående när vi sedan gick vidare. Det gjorde nu inte jag eftersom han sackade efter då han hörde hennes röst. Hm, störningsträning, någon?