Vår lilla gång mellan husen är bitvis glashal nu. Bara ett steg före ett sådant glashalt parti tog Lakrits plötsligt ett jättehopp framåt i kopplet.
Jag var på vippen att säga till honom på skarpen att hålla sig nära mig. Jag har inte lust att bryta arm eller ben, jag också. De i bekantskapskretsen som redan gjort det inger inte på något sätt en känsla av att man vill hamna i samma situation.
Så fick jag syn på vad han sett. En Tiger i buskarna! Eller rättare sagt nedanför en buske, vaktandes, ibland hoppandes upp mot busken för att försöka få tag i något. En pippijågel, gissningsvis.
Blixtsnabbt byttes de bannande orden i munnen på mig ut mot ett ”Bra, vad duktig du är!” Och handen for lika blixtsnabbt ned i fickan.
Sedan stod vi där, i kanten av det glashala partiet, och tittade storögt på Tiger. Hundarna växlade mellan att titta och att käka godis ur min hand.
När den första spänningen försvunnit vågade jag mig ut något steg framåt på det glashala med kommandot Nära. Då hoppade Tiger undan i säkerhet.
Hundarna och jag fortsatte ut på morgonpromenad som om ingenting hade hänt. Så där kommer det väl att vara ett tag nu, när katterna börjar komma fram ur vinteridena, och innan hundarna vant sig. Det gäller att man laddar rejält med godis i fickorna.