Känner mig lite hängig och har känningar i halsen plus början till hosta. Det brukar alltid indikera att en förkylning är på gång. Knaprar Echinagard för fullt och försöker ta det lite lugnt. Jag behöver dock packa ner böcker i lådor, får ta lite i taget. Vi ska få golven utbytta i trappa och på övervåningen så det är mycket som behöver tömmas och flyttas innan de kommer efter helgerna.
Jag gick en promenad med hundarna nu på förmiddagen. Lakrits börjar bli lite lomhörd emellanåt när det finns nån extra intressant kissfläck eller så. Fick ta tag i honom ett par gånger och säga ifrån. Längre fram på promenaden var han mycket mer uppmärksam, så jag hoppas det fick effekt. På slutet gjorde jag helt spontant och alldeles ogenomtänkt en trippelövning. Jag tänkte från början göra en vanlig inkallning från sittande, så jag satte honom. Halvvägs bort fick jag för mig att tappa kopplet lite åt vänster. Sen fortsatte jag en bit till. Det totala avståndet var inte särskilt långt, kanske 10–15 meter. Jag visslade inkallning, sen stoppsignal nån meter före kopplet. Han stannade upp och tittade på mig. Själva inbromsningen tog ett par meter, men jag såg att han sneglat åt vänster när han sprang förbi, så jag visste att han hade sett kopplet i inbromsningen. När han tittade på mig började jag vissla söksignal och gjorde sökgesten med armen. Han kikade på mig nån halv sekund, sen ramlade poletten ner, och han tvärvände, tog kopplet och rusade in till mig! Så här i efterhand känns det som att det var nog en alldeles för avancerad övning att prova på egentligen, men den var som sagt helt spontan och fungerade ypperligt på detta korta avstånd. Snön hjälpte väl till också, springgången var ju given och läderkopplet kontrasterade tydligt i det vita. Och lillen fick fundera lite på vad matte ville. Superduktig kille!
På nyårsafton fick båda något att tugga på nån timme före midnatt. Kasper valde en tjurmuskel medan Lakrits fick ett rätt stort viltben. Ett sådant viltben skulle bokstavligen ha hållit till Kasper i flera år. Lakrits malde sönder det på nån dryg timme. Det blev några vassa bitar som jag slängde, men i stort sett åt han hela direkt. Jösses. Tuggrejerna gjorde iallafall att nyårsraketerna inte störde alls.
Igår kväll, däremot, gick vi en kvällspromenad då man plötsligt från ett berg snett till vänster om oss skjuter upp en raket. Dess orange stjärnor lyste klart på himlen och Kasper fokuserade tydligt på dem. De avslutade i en smäll och då blev han riktigt rädd. Faktiskt första gången han reagerar så, tror det hängde ihop med det tydliga synintrycket. Det var ju inget annat att göra än att promenera vidare och låtsas som det regnade, och som tur var kom det ingen mer raket. De hade väl hittat nån bortglömd stackare från kvällen innan, förstås.
Skogsstjärnas hundblogg
Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.
OM SKOGSSTJÄRNA
Grundregel i min blogg:
Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
Årets ord 2016: nydaning
Årets ord 2017: balans
© 2024 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
2 januari 2011 at 14:03
Ja, det är ju det där okontrollerade skjutandet som är värst. Om folk bara kunde hålla sig till nyårsafton med fyrverkerierna så vore det godtagbart. Tur att Kasper har en klok matte som bara gick vidare och inte visade sig ”rädd” själv genom att t ex vända.
2 januari 2011 at 16:55
Tyvärr är det ju så att folk skjuter raketer och smällare både före och efter nyår och ibland annars också. Anja blev ordentligt skrämd när hon var ett år. Nyår gick bra men någon vecka efter smäller man av ett rejält fyrverkeri uppe i radhusområdet bakom där vi bor. Vi var ute på kvälllspromenad och kom runt hörnet, hade inte en chans att välja annan väg. Vi fortsatte som om inget hänt men nästa gång det smällde var det kört. Hon skakar hässar, och ylar. Nu har vi under åren som gott sen dess, (hon fyller ju åtta snart)tränat in att när det smäller ska vi leka. Det funkar över förväntan men till nyår tar vi till lite lugnande medicin också. Tyvärr så hjälper det inte alltid att man själv inte visar något.Jag var på en jättebra föreläsning på Hundens Hus i december om skotträdda hundar. Hoppas allt går bra med Kasper i fortsättningen.
2 januari 2011 at 17:06
En sak som jag själv tycker funkar är att skratta när hunden är på väg att bli rädd eller osäker eller när man kan befara att den kommer att bli det. Har förstås vant hunden först med att skratta när vi leker, vilket brukar leda till ännu mer springfnatt. Har tagit till mig detta via en ridlärare som alltid skrattade när hästarna blev rädda och kastade sig iväg. En glad matte/häst/hund kan ju inte samtidigt vara rädd? Budskapet är att ”om matte är så pass avslappnad att hon skrattar så kan det ju inte vara så himla farligt”.
Men blir hunden chockad så hjälper såklart inte sådana trix…
4 januari 2011 at 22:22
Oj, vilken avancerad träning! Kul att det lyckades! Fyrverkerier är ett j-a skit…jag hade båda mina hundar utplacerade på landet i år. Tack för recept på hundgodiset, det ska jag försöka tillaga! Krya på dig./ Anita och Acke
4 januari 2011 at 23:10
Tack alla, hoppas att det inte blir nåt mer av Kaspers skrämsel. Normalt är han ju skottfast, men som sagt, inte riktigt samma sak. Skratta får jag testa nästa år, men får väl gå omkring som en skrattande Pajazzo hela kvällen … 🙂
Anita, har sett alla era fantastiska bilder och förstår att Acke haft det härligt hos kennelmamman. Var i Thailand har ni varit? Det var jättekul att det improviserade momentet lyckades. 🙂
Ang godiset: låt det torka riktigt ordentligt innan du lägger det i ask, särskilt om du inte tänkt frysa det.
Nu sova… snörvel …
5 januari 2011 at 19:05
Oj, det låter ju superbra!! Man blir lite rädd ibland när man kommer på att det man improviserade nog är för svårt, men det är då det är så coolt att de oftast löser det ändå! Det är annars väldigt svårt, som du sa, att komma vidare nu utan att göra det för svårt. Och det känns som att de behöver lite utmaningar!
9 januari 2011 at 17:27
Undrar om inte det bästa just nu vore att träna samma de redan gjort (och kan), fast med andra hundar omkring. Tillägg av störning, alltså.
Ska se om jag kan få till det framöver.