Idag stod besök hos frissan på agendan. Lite mèches och några cm kortare, hur svårt kunde det vara?
Det gick faktiskt ganska bra. Jag hade hoppats kunna sitta och lyssna på andras konversationer, men det visade sig att jag var enda kunden på morgonen. Vi pratade lite, men hon försökte inte konversera överdrivet mycket. Rätt skönt, lagom nivå.

Jag köpte också en ny slang till cykeln när jag ändå var ute på stan. Den gamla ventilen gick av häromdagen och reservslangen fick komma i bruk. Skönt att alltid ha en fräsch reservslang i packningen.

Sen gick jag till det bageri vi ännu inte testat och köpte en sensation och ett par croissanter. Nästa anhalt var slaktaren, där jag festade till på två rejäla skivor faux filet och frågade om de hade märgben till hundarna. Det hade de, och gratis var de också! Husets egen melon-och-gurksallad fick avsluta inköpen.

På eftermiddagen åkte vi till Migennes och St Florentin och hem igen över Pay d’Othe. Backigt var det. Vi förundrades över att route du cidre kunde gå i trakter helt äppellösa.

Levererade ett jobb på morgonen och sen körde vi till Troyes i Champagne. Rolf mindes staden som liten från vår Pariscykling i början av detta sekel. Själv mindes jag hur jobbig den var att ta sig in i när man skulle korsa stora vältrafikerade kringleder och hur länge vi fick cykla innan vi kom in till den fina gamla stadskärnan. Detta intryck bekräftades nu, även om det inte gjorde lika mycket när man körde bil som när man var utsatt touringcyklist. När vi väl kom in till stadens mitt och hade parkerat kände vi snart igen oss, och det tog inte lång stund förrän vi snubblade över lilla Ruelle deschats. Hoppas fotot blev bättre denna gång. Inte alltid man får en ny chans.

Vi strövade runt med hundarna och upptäckte mer av stan med alla sina fina korsvirkeshus. En regnskur kom precis när vi skulle kika in i katedralen, men som tur var kunde man stå skyddad i portgången medan den andre var inne och tittade.

När hundarna var tillbakastoppade i bilen letade vi reda på en närbelägen restaurang och åt turkisk trerättersmeny för 13,90 euro. Rolf ville prompt se järnvägsstationen och på väg därifrån hittade vi ett turistkontor som kunde berätta var de båda outletarna fanns, en i vardera änden av stadens förorter. Jag försökte få honom att rekommendera en av dem, men han var neutral och sade att båda var stora.

Första intrycket var att det var ett spretigt och svåröverblickat område, men efter att ha dissat en butik och flyttat bilen insåg vi var själva outletområdet egentligen låg. Resten var väl bara wanna-be-butiker som låg utanför. Det här hade nästan lite Amerika-känsla och med många kända varumärken, plus en del franska som jag inte har koll på.

Som vanligt avtalade vi för kort tid. Jag stressade och trodde vi sagt klockan 16. Rolf satt redan i bilen och menade att vi sagt kvart i. Egentligen hade jag kunnat gå där minst en timme till, men jag hade å andra sidan hunnit hitta det jag föresatt mig: lite varmare tröjor. Man får nog inse att den värsta sommarvärmen lidit mot sitt slut. Nu ligger tempen kring 20 snarare än 30, och regnar det dessutom blir det kallt. Kallare än jag har kläder till, i alla fall. Men nu är det fixat: en långärmad t-shirt, en kortärmad dito, två tröjor och ett par jeans hann jag prova ut.

På tillbakavägen körde vi förbi den fina träkyrkan i Villemaur sur Vanne som vi fotat på ditvägen och sen in till Aix-en-Othe, som var en liten pittoresk småstad. Därefter snirklade vi oss via orter som Berulle och Coulours, ner i dalgångar och uppför slingrande backar, den ena vyn vackrare än den andra. Rätt var det var stötte vi på en skylt till ett cidermuseum där man även sålde cider. Snabbt vände vi bilen och körde in. Jo, det var fortfarande öppet. Damen undrade om vi ville se museet, men vi nöjde oss med att provsmaka cidern och fråga det vi undrat sen igår: hur kom det sig att man inte såg några äppelträd längs route du cidre? Förklaringen var att äppelträden fanns inne i byarna, inte ute bland fälten. Hmm, det känns isåfall otroligt småskaligt, men vi lät oss nöja med detta besked. Cidern var enligt damen bryggd enligt gammal traditionell metod och var riktigt god, inte så söt, och vi köpte en kartong med sex flaskor för 14 euro. Vi smakade också hennes Ratafia, men även om den var godare än den skäggige mannens i Champvallon lät vi den flaskan förbli osåld. Inte vår grej.

Dags att testa tryckkokaren. Vi hade två kronärtskockor som inte båda rymdes i någon vanlig kastrull, och vår värdinna hade tipsat om tryckkokaren. Hmm, ingen av oss hade nån erfarenhet av sådana, men efter att ha googlat igår kände vi oss nu tillräckligt konfidenta att testa. 20 minuter, hade vår värdinna sagt om de stora kronärtskockorna. Men hur mycket vatten skulle man egentligen ha i? Så här i efterhand misstänker jag att vi hade i lite för mycket. Resultatet blev aningen för mjuka blad och aningen för hård botten. Men som princip blev vi förtjusta i denna manick och nu ska vi testa med en Boeuf Bourguignon en Autocuiseur framöver.