Jättefrestelsen Hugo

10 oktober 2010 / hundadmin / 3 kommentarer

Så var det dags, då. Jag har ju känt på mig att Lakrits skulle kunna komma att attackera bänkar och bord framöver. Idag hade jag just tagit ut en lammstek ur ugnen och husse hade skurit upp några skivor till middagen. Jag såg att skärbrädan stod någon cm ut från bänken och sköt försiktigtvis in den till mitten av köksbänken innan vi satte oss till bords.
Snart hördes ett ovanligt ljud, lite mjukt och dämpat ploff, liksom. Jag hann inte mer än säga ”vad var det där?” förrän husse, som satt vänd åt rätt håll, reste sig och tog stektjuven på bar gärning. Jag hoppade upp som en blixt när jag förstod och skyndade mig att ge Lakrits en riktig avhyvling. Lite väl bra, kanske, för lillen blev så rädd att han kissade på sig. 🙂 Men förhoppningsvis tajmande vi det tillsammans tillräckligt bra för att avskräcka inför framtiden.

jaktlabrador, mattjuv

3 kommentarer

Annika Månsson
11 oktober 2010 at 15:28

Ja, hoppas du/ni fick in en riktigt bra tajming så att han sätter i samband orsak och verkan, håller tummarna!
martashundar
11 oktober 2010 at 19:22

Jag fick till en sån perfekt timad korrigering på Jim när han var 9 veckor och skulle äta sin första hästskit. Jag röt i och hästbollen for ur munnen och sen hade jag en jätteledsen Jim. Kände mig som ett monster, men nu snart tre år senare har han aldrig ätit nåt äckligt ute, så det var det faktiskt värt! 🙂 Har aldrig behövt säga åt honom nåt mer heller.
Åsa
11 oktober 2010 at 20:05

Jag har ju som sagt goda erfarenheter av samma typ av korrigering med Mocca o Musse: klockren ”pang på rödbetan” när jag tagit dem på bar gärning. Har aldrig haft problem efter det o ingen av dem är ju vare sig krypig eller rädd för att vistas i köksregionen…. 😉

Kommentarsfunktionen är avstängd.

Skogsstjärnas hundblogg

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.