—       Måste ju ta över pennan, matte skriver så mycket konstiga saker, sade Kasper.
Om vi nu ska sammanfatta de senaste veckorna: de ska hela tiden ut och cykla. Okej, det är rätt kul att cykla. Men vad sjutton ska jag ha det där hemska magbältet på för?

—       Vadå? sade Lakrits. Cykla är ju kul, ju. Tänk när man håller full fart i femton—tjugo kilometer i timmen, och så tvärnitar man för att lägga en rackare. Magen går ju igång av den där speeden. Husse håller på att stupa över styret! Himla skojigt!

—       Jaja, det är rätt kul när man väl kommer igång. Men vadå, du ska ju stanna och pinka hela tiden. Låt oss hålla bra fart, så kommer vi snart ifatt de där kaninerna.

—       Kaniner och kaniner. Matte och jag var och tränade med dummies en dag, det är inte fy skam det heller. Fast det var ena uschligt stickiga buskar hon skulle ha in mej i.

—       Ja, såna stickiga buskar vill inte jag in i. Inte bra för magskinnet. Jag föredrar allt att ligga och sola på det där sköna stengolvet på förra stället.

—       Usch, det var ju jättevarmt! Matte sade nåt om 41 grader ju.

—       Ja, hemskt mysigt och bra för en gårdshund. Man måste tänka på brännan, vettu.

—       Nej, den där terrassen var allt lite varm ibland. Men på kvällen var det kul.

—       Ja, husse var bra på att gömma ostbitar.

—       Men inte bättre än att vi kunde hitta dem.

—       Nej, det var tider, det. Båda nickar och slickar sig belåtet om munnen och går och lägger sig för att drömma om ostterrassen i Sancerre.