Detta var dagen då vi skulle lämna vinkullarna som varit vårt hem i två veckor. Vi hade undrat om den VTT-tävling som gick av stapeln just denna dag i vår by skulle hindra oss från att köra därifrån. En hel del vägar var mycket riktigt avspärrade, men kunde man smygvägarna runt så löste det sig. Vi blev lite besvikna, hela den hop av deltagare och åskådare vi väntat oss var i verkligheten bara ett fåtal funktionärer och ett par cyklister. Resten saknades eller befann sig i alla fall utom synhåll.

Rolfs tänkta fotoséjour på morgonen kom därför av sig och vi åkte aningen snopna därifrån.

Istället körde jag min gamla invanda väg till vårt förra hem i Pessilières. Allt utmed vägen var sig i princip likt, förutom att man i år odlade en massa solrosor på fält som 2009 brukats till annat, antagligen vete. Sen var vi överens om att man byggt ett nytt teletorn i trakten av Taingy. Men annars var det samma nästan plågsamt vackra vyer som så här års gick lite mer åt brunt och grönt. De vyer som sitter så djupt i hjärtat – de oändliga böljande kullarna med sina enorma fält, små grå byar och insprängda skogsområden.
De gamla reseberättelserna finns här:
Juni 2009
Juli 2009

I Taingy var det Den okände soldatens grav som räddade oss. Statyn stod fram och jag svängde automatiskt in på parkeringen utanför det gamla postkontoret. Ett bra ställe att träna Lakrits! Soldatstatyn klarade Lakrits elegant, han skuttade till lite när han såg gubben högt där uppe, men vände sig sedan förväntansfullt till mig. Och visst vankades det belöning! Vi gick ett varv runt, och sen gick vi bakom huset till en annan staty/skulptur i sten, som inte bekom honom alls.

På p-platsen fanns en stor typ Berner Sennen-hund som hörde till resturangen. Den var jobbigare för Lakrits än vad statyerna varit. Javisst ja, restaurangen! Rolf kollade, och visst var det öppet. Hundarna stoppades in i bilen och vi beblandade oss med Puisaye-borna för att inta dagens lunch, en fyrarättersmåltid för 12 euro. Då ingick egentligen en liten karaff vin, men den avstod vi till förmån för bubbelvatten.

Byborna drack kir, koncentrerad svartvinbärssaft blandad med vitt vin, när vi kom och övergick sedan till andra drycker ju längre dagen skred. Det var ju söndag och inget jobb som väntade.

Maten var väl inget att skriva hem om, men prisvärt ändå. Och med tanke på att vi senare hade svårt att hitta en middagsrestaurant får man ändå säga att den där statyn räddade oss från svält.

Från Taingy fortsatte vi sedan norrut och hamnade i alltmer obekanta trakter. Även landskapet ändrades lite och när vi väl nådde Villeneuve sur Yonne såg det inte alls ut som lite längre söderut. Yonne flyter som sagt genom staden, och det gör att delar av landskapet intill också är väldigt platt, sen finns ganska höga åsar som går utmed dalen, men som ger en helt annan typ av kupering än i Puisaye. Känns lite mer som vissa delar av Tyskland.

Vi lyckades ta oss längs smala enkelriktade gator fram till vår adress, och öppnade en grind. Därinnanför fanns en mycket mysig innergård med grusplan och vi blev genast mötta av värdparet som visade var vi skulle tråckla in vår bil. Nu var väl en Avensis-kombi inte vad som kan rekommenderas på denna innergård, som mer var anpassad för små Peugeoter, men till sist stod vi på plats.

Vårt nya hus är väsentligt mindre än det förra. Två sovrum, ett badrum med tvättmaskin och ett litet kombinerat kök-vardagsrum. Det var allt. Kök är väl för mycket sagt, förresten, cuisiniette är väl en bättre beskrivning. Gasspis, yttepytteliten bänkyta och ingen diskmaskin. Ingen plats för någon, ens om man ville. Teven har å andra sidan typ miljarders kanaler. Det bästa med det här huset är annars trädgården.

Från kök-vardagsrum leder en dörr ut på en balkong, varifrån en smal grindförsedd järntrappa (stege, snarast) leder vidare ner till nästa nivå, där det finns ett större bord än det lilla som ryms på balkongen. Här finns också ett par vilstolar och en stenbänk. Även detta utrymme är skyddat av staket och en grind till, som leder rätt brant ner i en större trädgård. Trädgården är som en smal dal med mängder av buskar, träd och annan växtlighet. Längst ner i dalen finns en liten å med en gallerbro över. Går man över bron kan man ta en brant stig upp till ett ytterstaket med en låst järngrind. Denna grind kan vi låsa upp och komma ut i yttervärlden, om vi vill. Detta är egentligen en del av den gamla vallgraven som i forna dagar har omgett staden. I tron att trädgården var helt cloturée släppte vi hundarna medan madam och monsieur visade oss runt. Kasper hade dock vänligheten att tämligen omgående visa oss var svagheten i denna inhägnad fanns. Se här, matte, sade han och hoppade ut genom järnspjälorna på staketet på ett ställe där marken gick lite högre. Maktlös stod jag på insidan utan att kunna komma ut. Nyckeln till grinden hängde på en krok inne i köket alltför långt bort. Som tur var fanns det mycket att nosa på därute. Där gick en populär hundpromenadväg, har vi senare förstått, och Kasper fastnade strax på nån fläck invid ett träd. Jag ropade ömsom glatt och ömsom argt att han skulle komma tillbaka. Han visste precis vad jag ville och efter en liten stund lämnade han lite motvilligt den intressanta utsidan och kom fram till staketet. Han lät sig halas in igen. Något måste göras!

Monsieur pratade om att skaffa något att kanske spärra av bron med. Vi var inne på samma linje, för Kasper är ju inte någon simmare och lär knappast korsa ån frivilligt. Om inte Lakrits lär honom… Den risken fick vi ta. Vi hade med oss lite kompostgaller i bilen och innan kvällen var tillända var bron säkrad och trots att Kasper åtskilliga gånger gick ut på gallerbron för att undersöka så öppnade sig den sig inte simsalabim.

Värdparet har också en hund, en treårig border collie-tik som heter Emie. Hon och Kasper började genast leka när de träffades, men när Lakrits kom ut blev mötet inte lika glatt. Han är lite osäker på andra främmande hundar, denna inte undantagen, och hon tyckte ju hon var på sitt territorium. Men jag gick runt med honom i koppel med godis i handen och matade så snart vi närmade oss henne. Nån godisbit kom nog henne till godo också. Så småningom nosade han henne där bak, vilket i hans värld är att se som ett slags godkännande, men hon var inte komfortabel med detta. Ganska snart särade vi på dem, får väl se om vi kan testa igen vid senare tillfälle. Jag och Rolf har båda senare försökt komma henne lite inpå livet, men hon är väldigt skygg, har vi märkt. Kasper verkar vara den som fungerar bäst med henne.

Vi bestämde att ena rummet fick bli hundsovrum, förvaringsrum och arbetsrum (när man vill sitta inne och jobba) och det andra rummet fick bli vårt sovrum. Sen gick vi ut för att försöka hitta en middagsrestaurang. Allt var stängt. Nåja, inte riktigt allt, ett kebabställe och en pizzeria hittade vi, och efter att ha gått stan runt utan bättre resultat föll så valet på pizzerian. Den hade vedugn, vilket verkade lovande. Nå, vedugnen var jättefin, men en totalt bortkastad finess på den här pizzabagaren, som inte var skickligare än att vilken elugn som helst skulle gett samma trista resultat.