Med Kasper har jag bestämt för mig att vi tidigt körde små sökövningar inne. Både godis och leksaker. När han blev mer avancerad utnyttjade vi alla våningsplanen vi har i huset och droppade en leksak från över- till mellan- eller underplan. Eller kastade en uppåt, för den delen. Sen fick han leta. Det har gjort att han har en mycket bra känsla för huset i alla tre dimensionerna, även höjdledes.
Lakrits, då? Han har ju hittills inte visat något jättestort leksaksintresse, så jag tror att jag måste jobba upp det mer innan det blir aktuellt att gömma någon leksak. Man måste ju gilla det man ska leta efter… Godis, däremot, gillar han. Här har svårigheten istället varit att han gillar det så mycket att han inte viker en millimeter från min sida  när jag har godis i handen. Skulle ju kunna binda fast honom eller så, men det har inte känts så motiverat i detta sammanhang.
Nu har han ändå börjat lära sig begreppet ”Vänta” litegrann. Om jag sätter honom och säger Vänta kan jag faktiskt gå ett par steg från honom utan att han följer med. Det utnyttjade jag nu. Jag satte honom i köket, tog två godisar, backade precis runt ett skåpshörn utan att förlora kontakten med honom och lade ena godisen på golvet precis runt hörnet och den andra runt nästa hörn.
Sen gick jag tillbaka till honom och sade Varsågod. Swosh!
Han vimsade runt, råkade mest av tur hitta godis nummer två och gick tillbaka till mig. Jag undvek att titta på honom utan stod bara och väntade. Han vimsade tillbaka ett varv, passerade godis nummer ett med ett par decimeter, och så till mig igen. Jag stod passiv. Han tog ett varv till på samma sätt. När han var nästan framme vid mig syntes det plötsligt hur nosen slogs på och han började söka och inte vimsa. Det var som att vrida om en strömbrytare.
När han väl hade börjat använda nosen tog det bara någon sekund. Det var roligt att se skillnaden. Såna här små övningar ska jag fortsätta med nu när han klarar att vänta litegrann, så får vi snart igång näsan bättre redan från start.