Skogsstjärnas hundblogg

För första gången sen Lakrits kom hem har jag sovit i min egen säng!
Igår reste Rolf bort, så jag är solo hemma med hundarna. Sara dyker upp nån gång ibland, hon är en bra backup.
Natten till igår märkte jag att det var jag som vaknade vid fyrasnåret, inte Lakrits. När jag gick upp hängde såklart han på, och han fick en snabbkiss ute. Jag insåg att det nog var den knirkande (inte puttrande!) sängen som jag vrider mig rätt mycket i för att den är rätt tuff mot ryggen som gör att han fortfarande vaknar flera gånger på natten, inte hans blåsa.
Nu när jag inte hade några andra personer hemma som kan störa nynattade vovvar tänkte jag att jag provar att gå upp (galler för trappan både uppåt och nedåt så de måste hållas i köket), sitter vid datorn en liten stund, klär av mig och lyssnar av läget. Är det lugnt så lägger jag mig däruppe. Sängen nere utnyttjades av Kasper, vilket var rätt bra: viss distans för att inte locka till lek, men samtidigt närhet till Lakrits.
Jag hörde ytterst lite ynk nerifrån och släckte lamporna successivt på övervåningen. Till slut var det bara sovrummets lampa som lyste genom den öppna dörren. Tyst. Jag släckte och gick och lade mig. Skönt med egen säng igen!
Jag vaknade inte förrän 06.30 – av mig själv, inte av hundarna. Bäst att stiga upp meddetsamma och kolla av läget där nere. Några pölar?
Hundarna vaknade direkt av mina rörelser, och välkomnade mig som den försvunne atlantfararen. Jag släppte omedelbart ut Lakrits på en morgonkiss. Inget inne! Det här är verkligen ett genombrott!
Jag tror det var bra att börja nu, med huset tomt på andra. Då har jag full koll på miljön, hundarna kan få det lugnt när de behöver det, inget ljud som plötsligt väcker dem så vi får börja om från början igen.
På hundmatssidan har vi också gjort genombrott, men inte lika plötsligt. Det har mer kommit smygande, lite successivt. Jag började ju omedelbart när Lakrits kom hem att kräva ögonkontakt innan han fick matskålen. Sitta gjorde han spontant, det kanske han lärt sig på kenneln?
Sen har jag i små steg nått fram till att jag sätter ner skålen framför honom och han fortsätter att titta på mig tills han får ett varsågod. Där är vi nu uppe i ett par sekunders väntan. Jättebra!
Kasper kan ju vänta hur länge som helst på ett varsågod. Jag kan gå på toa, ta mig en kaffe, göra vad som helst utan att han tjuvar vid matskålen. Det är en kanonegenskap som vi har brukat ägna åt att träna på lite smågrejer på morgonkvisten innan han får sin frukost. Det har blivit omöjligt nu med den lille matmissilen i huset.
I början när Kasper skulle äta sin mat fick jag hålla Lakrits i famnen för att Kasper skulle få vara ifred. Sedan räckte det med att på golvet hålla honom över bringan. På senare tid har jag kunnat resa mig upp och bara stå emellan dem med järnkoll på Lakrits. Nu kan båda sitta framför mig, och så säger jag ”Kasper, varsågod!”. Problemet där är att Kasper är så vältränad (i köket! ute i andra miljöer kan han minsann tjuva) att inte tjuva på något annat än ett rent ”Varsågod” att jag fått lite svårt att få honom att förstå att han faktiskt får ta maten, samtidigt som mitt kroppsspråk tydligt (för Lakrits skull) visar att nån mattagning minsann inte är tillåten. Nåja, hellre ett problem åt det hållet än åt det andra… Lakrits sitter kvar och väntar, lägger sig ibland ner (måste försöka ha en klicker tillgänglig då, har missat det hittills) och vet nu att han inte får gå fram till Kasper medan han äter. Nu senast fick jag till och med honom att vända sig bort och börja göra andra saker!
Efter hundarnas frukost hämtade jag tidningen och gjorde mig en latte och gick och satte mig i solen i hagen medan hundarna fick leka av sig lite. Därefter fick Kasper en egen träningspromenad av det kortare slaget. Vill ännu inte lämna Lakrits så länge, men nån kvart går faktiskt bra. Han ligger vid skohyllan när man kommer tillbaka, så det är nog bra att ha lite koll på vilka skor man lämnat framme innan man går ut. 🙂