Skogsstjärnas hundblogg

Svalare idag. Hundpromenad på morgonen, sen jobb ute på bakgården medan Rolf cyklade iväg på egen hand.

Jag åt sardiner i olja till lunch tillsammans med lite sallad, och vid halv tre hörde Rolf av sig och ville bli hämtad. Han hade cyklat 5 mil norrut, så det tog en stund att fara dit och plocka upp honom. Vi passade på att tanka och handla mat medan vi ändå var ute och for.

Middagen bestod av canard-lår som kändes sega som gummi även om smaken var god. Var det jag som gjorde nåt fel eller är kanske låren såna på ankor? Får nog bli bröst nästa gång. I alla fall blev sås på pamplemousse och däri kokta grönsaker helt utmärkta. På det hela taget en lyckad rätt.

Efter maten cyklade vi 4-kilometersrundan med hundarna, känns som en lagom sväng med dem.

Sen vidtog lite arbete en stund till, inomhus vid wifit denna gång.

Idag tog jag ledigt från jobbet på dagen och istället gjorde vi en längre bilutflykt till Morvan. Jag har undrat över Morvan sedan 2009. När man letar boende i Bourgogne hittar man ofta förslag på gîtes här, men kan det vara nåt att bo mitt inne i skogen? Nu skulle vi ta reda på hur Morvan egentligen var. Det är ett mycket stort område, nästan en fjärdedel (kanske lite överdrivet) av Bourgogne. Vi bestämde därför att satsa på ett slott och en sjö, och sen åka strax utanför Morvan för att titta på Autun.

Alltså styrde vi kosan till Chateau-Chinon cirka tio mil bort. Där skulle det finnas två för oss ganska ointressanta museer och en promenade du chateau. När vi såg staden på avstånd tog vi kyrkan för slottet, och när vi sen hittade en skylt som hette Slottsvägen var det bara att traska på. Inget slott inom synhåll. Vi frågade några damer som bara hänvisade till staden och promenadvägen vi gick på. Till sist gick det upp ett ljus. Det fanns inget slott. Det fanns bara en stad som hette Chateau-Chinon och en promenadväg i en cirkelrunda på ett par kilometer som kallades slottspromenaden. Utmed denna promenadväg fanns för övrigt ett minnesmärke  över Francois Mitterand. Där fanns en byst av presidenten i glasfiber, vilken inte imponerade ett dugg på Lakrits. Tjenare polaren, får man komma upp och hälsa, sade han istället för att skälla och resa ragg som han brukar. Nåja, det var ju bara glasfiber. En subtilare förminskning av en statsman får man nog leta efter.

Okej, nästa sak i Morvan: en sjö. Det finns ett antal uppdämda sjöar här som används till diverse rekreation som fiske, bad, båt och så vidare. Vi bestämde oss för den närmaste sjön, Lac de Pannecière. Vägarna ringlade sig allt mindre och till sist korsade vi en rännil: Yonne. Vi måste vara nära källan, sade vi och kikade på en jobbarbil som stannade till framför oss vid en barrage. Ska han jobba vid uppdämningen, fortsatte vi. Va? Förresten, uppdämning? Här finns ju bara en rännil och ett lågland som betas av kor? Sakta gick det upp för oss, med hjälp av gps:en som fylldes av blå färg på skärmen, att detta lågland med tillhörande rännil var den sjö dit vi var på väg. Ingen sjö heller!

Nu hade vi gått miste om både slott och sjö. Försiktigt styrde vi om mot Autun och hoppades att kyrkan med den berömda tympanon skulle stå kvar och inte vara omgärdad av byggplast eller liknande. På väg dit vågade vi oss på en avstickare längs yttepyttevägar till en gallo-romansk plats. Den fanns, om än ganska blygsam och gräsövervuxen, och bestod bland annat av en gammal romersk teater. Puh. Autun fanns också, och även om en restaurang på ditvägen var stängd så hittade vi flera när vi nådde staden.

Lyckan började vända: vi hittade den perfekta skuggplatsen för bilen invid en kebabrestaurang, så trots att jag inte var sugen på den typen av mat igen övertalade Rolf mig om att det var ett superställe. Nåja, deras såser var goda, både den starka harissa och den lite mildare algérienne.

Vi lät alltså bilen stå kvar med hundarna och promenerade den dryga kilometern upp till katedral St Lazare. Hurra! Ingen inplastning så långt ögat nådde. Och porten var fin, extra fin blev den av att man tillhandahöll förklaringar på engelska över bilderna på tympanonutsmyckningarna.

Inuti var den romanska katedralen ungefär som andra romanska katedraler och alltså rätt snabb­tittad.

Tillbaka i bilen åkte vi via den romerska teatern i Autun för att jämföra med den gräsbevuxna. Jo, det var stor skillnad, den här tog enligt uppgift 17 000 åskådare mot den andras 455.

 Jaha, vad skulle vi göra nu? Vi kände att vi inte riktigt var klara med Morvan. Vi letade därför upp en sevärdhet, ett slott, i nordvästra delen av nationalparken som enligt guideboken meriterade en omväg, och som skulle medföra att vi körde rätt genom hela skogsområdet. Vi fick med andra ord se rätt mycket av denna turist- och rekreationsklassade region.

Ju längre vi körde desto mer fundersamma blev vi. Många höga välvuxna granar var det, men hur var det egentligen med rekreationen? I en stad vi passerade såg vi ett gäng VTT:are, men bortsett från dessa mountainbikecyklister såg vi inte många turister. Vi passerade ett par sjöar som faktiskt hade vatten i sig, och några strandbadade vid en av dem, men det var nog allt. Vi hade förväntat oss skyltar med både cykel- och promenadslingor, picknickplatser, kanotuthyrning och en massa annat, men av detta såg vi intet.

Så nådde vi till sist slottet Bazoches, parkerade och tog med hundarna i tanke att få oss en slottsparkspromenad. Det visade sig att man tog entré redan vid parkingången och att det var själva slottet som visades, inte parken, samt att hundar var förbjudna. Måttet var rågat, nu räckte det med Morvan för oss. Jag avslutade med att istället knata in i skogen vid sidan av parkeringen med Lakrits och ett par smådummies. Men skogen var brant och trilsk med taggiga revor, så vi gav snart upp även detta. Morvan är ett avslutat kapitel för oss.

På hemvägen körde vi över mer hemtama trakter och kan konstatera en gång för alla att den vackraste delen av Bourgogne nog ligger ungefär mellan Auxerre och Clamecy.

Vi käkade utmattade middag på Flunch och sen satte jag mig att arbeta ett par timmar på kvällen.