Skogsstjärnas hundblogg

I nuläget går vi mest på bondens hårt och fint upplogade väg på våra promenader. För att liva upp promenaden lite lekte vi imorse med den repleksak jag brukar ha i fickan. Den är kul både till kamp, apportering och allmänt bus. Jag gjorde några kast av den så långt flexit räcker (vågar inte släppa honom här) och han tyckte det var himla kul att hämta in den. Men så lyckades jag få till ett snett kast som plumsade rakt ner i djupsnön på fältet bredvid. Inte så långt bort, bara ett par meter från vägen, men helt osynlig var den, bortsett från hålet den lämnat efter sig i snön.
–Apport! sade jag optimistiskt. Tänkte att man kan ju chansa. Hade inte så stor lust att plumsa dit själv och blöta ner jeansen.
Kasper satte av och stannade på rätt ställe. Han fick tag i repänden som låg rätt ytligt. Men sen tog det stopp. Den benformade gummigrejen hade uppenbarligen satt sig hårt fast i snön, antagligen på tvären.
Jag hejade för allt vad jag var värd, rädd att han skulle tröttna och ge upp:
–Jaa! Duktigt! Heja på!
Och han högg i för allt var han var värd. Jag såg hur han spände alla musklerna i hela kroppen, lutade sig bakåt och bara droooog. Alla hans tio kilo hängde i repet. Och till slut gav snön med sig och släppte upp leksaken ur sitt grepp.
Mäkta stolt sprang Kasper tillbaka med leksaken i högsta hugg och fick både kamp och godis som belöning.
Så där duktig och idog har jag aldrig sett honom tidigare med nån dold apport. Han brukar ofta vara rätt snabb med att ge upp och istället ge sig ut på andra nosningar och upptåg. Är lite imponerad över honom, det var med hans mått mätt riktigt djupt där!