Skogsstjärnas hundblogg

Igår väckte A en tanke när vi var ute och promenerade. Kasper är nämligen apjobbig så fort vi träffar Enzo med matte, drar i kopplet och beter sig allmänt som om han vore nio månader och inte en stilig ung herre på snart två och ett halvt år.
Hennes teori var att det var för att han träffade Enzo. Men – efter de första inledande minutrarna igår intresserade de sig inte nämnvärt för varandra, utan gick och snoozade var och en på sitt håll medan vi gick och pratade.
Det där sista var min tanke senare på kvällen: att han beter sig så där för att jag inte fokuserar på honom som när jag går ensam, utan istället pratar med Enzos matte.

Nu på eftermiddagen träffade vi och slog följe med en cavalier king charles, Leo, och hans husse. Först var Kasper ivrig att få gå fram och hälsa. Jag lät honom sitta och vänta först, sen tog vi det stegvis, något steg fram, sitt, belöning, något steg fram osv. Till sist ett varsågod. När hundarna hälsat var det bra, och vi promenerade i långsam takt och pratade utan fokus på hundarna. Då går bägge fromma som lamm, och Kaspers niomånadersbeteende fanns det inte en tillstymmelse av!
När vi skildes åt tänkte jag särskilt på det: Kasper var precis lika lugn och fin innan våra vägar delades som efteråt.

Vad sjutton är det med A+E-ekipaget som gör det så svårt? Vi har ju gått ett par kurser ihop, och emellanåt tränat agility eller busat på nån äng. Kanske är det bara själva åsynen av dem som ger en så hög förväntan att han sedan inte kan släppa det?
Någon som har en bra teori på orsaken? Och gärna på hur man löser problemet; att belöna kontakt hjälper bara en mikrosekund, och jag vill ju kunna fokusera på sällskapet, inte bara hunden. Jag försöker ha lägre krav på honom när vi går så där, men att han superdrar vill jag ändå inte tillåta. Märkligt är det när man jämför med hur det var idag.