Skogsstjärnas hundblogg

Reflektion 1
Tänk dig en ångmaskin. Man startar den och den bygger upp energi. En massa energi. Till slut måste man lätta lite på ventilen, så det får pysa ut lite energi. Gör man inte det så exploderar den till slut.
Hanterar man energin rätt så tuffar ångmaskinen framåt, till exempel som ett ånglok som drar ett helt tågset. Den är het och explosiv, men går att reglera och styra i den riktning man vill.

Så börjar det kännas med Kasper. Tidigare när jag tagit honom till ett så roligt ställe som brukshundsklubben hade han så enormt höga förväntningar att han absolut inte kunde stilla sig, utan rusade som en galning så långt kopplet räckte, drog nåt alldeles förbannat, och vi var oftast i luven på varandra innan vi nått planen.
Nu går det att låta honom lätta lite på trycket ibland (snooza fritt i kopplets längd, snurra runt mig varv på varv) för att däremellan strukturera upp honom att gå fint vid sidan (spänd som en stålfjäder, men ändå).
Sen går det att få honom fokuserad och röra sig framåt i min riktning utan alltför stor explosionsrisk. Det känns jättekul!

Reflektion 2
Ovanstående var en orimlighet bara på agilitykursen på SoSu BK i våras. Eller, vi hade kommit en liten bit då, men inte till närmelsevis så här långt som vi kommit nu. Jag tror han börjat växa till sig, tycker mig se att vi är över den värsta ungdomsperioden.
Jag trodde väl aldrig att jag skulle kunna skriva att vi gått en hel bana med full fokus på matte utan snooz och utan superkoll på andra hundar i närheten! Jag är så stolt över honom nu!
Det känns som vi börjat på en uppåtspiral där min stolthet över denna lilla ångmaskin leder till att han tycker det är roligare att träna med matte, och det i sin tur leder till att jag tycker det är roligt att träna med honom. Nu ska vi låta spiralen fortsätta uppåt!