Liten idyllisk göl utmed Roslagsleden.
Annika och jag åkte till en parkering vid Roslagsleden och började promenaden mot Käringsjön. Skyltarna angav att vi skulle gå igenom två hästhagar. Den första innehöll tjugotalet hästar, varav några var lite nyfikna på de kopplade hundarna. Det var bara att ignorera dem och promenera i rask takt mot nästa stätta. Det mullrade av åska i bakgrunden, men som tur var försvann den. Den nya hagen var tom och stängslet var inte strömförande. Bra!
När vi så kom till den sista stättan brydde vi oss inte om att hundarna sprang före och ut genom hagen. Men så tyckte de väl att vi var för långsamma och skulle in igen och möta oss. Strömförande! Först fick Cheysie en stöt, gnydde till och backade. Sen var det Tindras tur. Hon backade dock inte, utan ville till sin matte. Hög flatt som hon är stoppade stängslet henne och hon tog emot stöt efter stöt. Jag tror det löste sig genom att Annika sjasade bort henne. Nu var det då Lakrits tur, han ville också till matte. Han hukade sig mer och fick bara en liten stöt på ryggen. Då hade vi alltså två hundar på utsidan och Lakrits på insidan när vi själva skulle klättra över den branta stättan med smala pinnar som inte lämpade sig för labbetassar. Hur göra? Jag klättrade över först efter att ha sagt till Lakrits att sitta och vänta. Sen kom Annika och med henne en bollkastare. Jag lånade den och lyfte upp den understa tråden med den, sen kallade jag på Lakrits. Jovisst kom han under utan att få nån mer stöt. Puh.
Sen gick vi en bra bit längs stängslet och labbarna verkade ha glömt bort stängslets farlighet, för flera gånger fick vi säga åt dem att inte springa så nära staketet. Tindra tror jag gick närmare sin mattes trygghet.
Sen bar det in i skogen och vi passerade bland annat en riktigt gammal skog som var som en hög, lite risig, sal. På vägen lyckades jag hitta lite kantareller utan att ens leta, och så småningom nådde vi fram till sjöns ena sida. Där fanns nån skranglig gammal bryggrest och runt den lade vi ut fem dummisar. Det regnade stundvis lite, men inte farligt mycket. På andra sidan såg vi ett skydd där folk satt och eldade. Dit skulle vi gå runt, därifrån kunde man skicka tillbaka till den sida där dummisarna nu låg.
Det visade sig vara en lång väg runt och det såg inte ut som om man kunde gena, för det var sankt ett stort område i sjöns utkant. Till sist nådde vi en liten träbro som vi gick över och strax kunde vi vika av åt höger. Sen var det så lång promenad att vi började undra om vi verkligen gått rätt. Men det fanns ju inga avvikande stigar, så vi kunde knappast ha missat den stora, välbyggda stockhyddan. Till sist dök det grå huset upp framför oss. Därinne satt två killar och en bäbis. Jag tror inte det var de vi sett från andra sidan, tyckte det var minst en ung tjej där då. De hade väl hunnit bytas av vid elden medan vi promenerade.
Vi började med att skicka Lakrits, men det blev stopp vid kanten. Kanten var torvig och sank och förstärkt med några stockar. Konstig kant, där vill jag inte hoppa ner, sade Lakrits. Cheysie fick ta vid och visa hur man gjorde. Ett raskt skutt så var hon i plurret och simmade målmedvetet över och hämtade in apporten längst till höger. Ett nytt försök med Lakrits. Han visste ju vad jag ville och vart han skulle simma, men tvekade länge vid kanten. Till sist kom han i, simmade för långt åt höger. Jag fick honom lite mer åt vänster, men sen tog han sig upp på land på andra sidan och sprang åt vänster istället. Fick snabbt nos på en apport och simmade tillbaka över. Vid nästa försök ville han fortfarande inte. Han gillade verkligen inte kanten. Han sprang runt i det som nu är döpt till Lakritslagunen, en liten egen pöl utan anslutning till själva sjön. Annika kastade ut en boll med bollkastaren, och den hämtade han in efter ett kort stopp vid kanten.
Sen fick Cheysie jobba lite och nånstans i den vevan gick killarna med barnet. 
Nu kunde vi ta fram apportkastaren! 
Genast var Lakrits mycket mer med på noterna. En enkelmarkering var inga problem. Plötsligt var kanten inte alls läskig längre. Sen fick Cheysie en dubbelmarkering och sen Lakrits också en sån. Då fick vi för oss att testa ägget. Annika valde att sikta i en hög båge för att det inte skulle fara alltför långt. Men trots grön ammunition for den iväg i en hög båge över hela sjöns större del och landade på land på andra sidan. Ops! Jag skickade Lakrits, men lite som väntat hade han noll koll på hur långt bort den hamnat. Knappt så jag själv visste det. Jag tog in honom igen och nu var det dags för den erfarna hunden. Tindra, som hittills bara fått nån dirigeringsapport, fick nu simma snett över sjön och upp på land. Hon fick korn på den vita apporten och var snart på väg tillbaka med den. Jättebra att ha en erfaren hund med sig på såna här expeditioner. Hade varit trist att tappa bort ägget allaredan. Tror det hade varit svårfunnet om vi skulle gått runt och letat.
Annika sköt ägget på nytt, denna gång lägre, och det hamnade kanske två tredjedelar ut åt sjöns större del, ett lagom avstånd för Lakrits som nu åter kastade sig i utan tvekan. Med det avslutade jag för Lakrits del. Helt klart måste vi träna igångar på olika ställen, så han lär sig att oförväget hoppa i oavsett om det är sandstrand, klippa, torvkant eller nåt annat. 
Cheysie fick plocka in den sista dummien på bortre sidan, och hon tog dirigeringsanvisningarna riktigt bra.
Nu gick vi åt andra hållet runt sjön, och tog den väg vi egentligen planerat att ta på utvägen också, men då vi blev bortkollrade av Roslagsledsskyltarna genom hästhagarna. Den här vägen var mycket kortare och bättre, tog ca 40 minuter. Åt andra hållet glömde vi ta tid, men det blev bra mycket längre. Denna vägen slapp vi både elstängsel och påflugna hästar. Summa summarum promenerade vi 6,6 km enligt min stegräknare. Rundan såg ut ungefär så här: