Idag besökte vi Tullingeskogen på förmiddagen. Bitte hade varit hygglig och lagt två spår igår eftermiddag, ett åt Kasper och ett åt Sunnie. I morse började vi med att lägga två kortare spår till. Kaspers båda spår störningsdrogs med vildsvinsklöven och Sunnie fick sitt andraspår med vildsvin istället för rådjur.

Kasper fick gå det spår som legat i närmare 17 timmar. Han sprang väldigt mycket åt sidorna på spåret och ville helt klart istället följa färskvilt som passerat under natten. Även första störningskorsningen drogs han till, åt båda håll. Jag stod still och väntade, och i de fall jag tydligt såg på honom att han var färskivrig sade jag lugnt Nej och väntade ut honom tills han till slut hittade tillbaka till rätt spår. Nästa störningskorsning passerade han bra, men mot slutet fanns fler färskspår. Bitte sköt med apportkastaren bara ett par meter från Kasper, varpå han hoppade till. Så nära ”skottplats” har han aldrig varit tidigare. Jag ignorerade och sen spårade han vidare. Tror inte han egentligen blev berörd av det. Han var dock helt bortkollrad vid spårslutet, och missade skanken flera gånger. Jag undrar vad som luktade så mycket starkare att han kunde gå förbi skanken på ett par meter utan att plocka den?

Sunnie gick riktigt bra på det gamla spåret, förutom att hon var alltför snabb på slutet och hittade klöven innan matte hunnit sätta henne för att jag skulle skjuta med apportkastaren.

Sen åkte vi bort till de korta nylagda spåren, fikade lite i solen medan vi väntade lite till på att spåren skulle lägga sig. När jag sen gick med Kasper hade det nog legat närmare tre timmar iallafall.

Nu spårade han mycket noggrannare, gick rakt över alla tre störningsställena. Jag valde bort apportkastarskott den här gången, onödigt att tynga honom för mycket med sådana starka ljud. Vi hade ändå kontinuerliga skott i bakgrunden från en närbelägen skjutbana. men sen missade han skankslutet igen! Bitte sade att det brukar gå mycket rådjur just där, de har visst ett stråk förbi där precis. Visst, det kan ju ha passerat ett djur, men ändå, att missa skanken så? Till saken hör att precis de sista 10–20 metrarna ställde han sig på bakbenen flera gånger, nosade upp mot trädstammar (eller så såg det ut, nosade så högt han nådde upp i luften iallafall). Så det kanske verkligen var nåt djur väldigt nära.
Jag blev tvungen att stanna, vänta ut honom och låta honom ringa några varv, ta tillbaka honom till en säker punkt och låta honom börja spåra om. Först då tog han till sist skanken. Trött också, kanske? Det är första gången han fått gå två spår så nära inpå varandra.

Sunnie hade inga som helst problem att spåra vildsvinsklöven istället för rådjur. Hon fick lite problem vid en cirkelrund tillbakagång och gick där ett par tre varv innan hon plockade upp fortsättningen. Sen hade jag problem att få apportkastaren att skjuta, men till sist kom ett skott och hon kunde gå direkt på klöven. Den var rolig att bära trots den annorlunda lukten.

Andra spåret var iallafallklart mycket bättre för Kasper. Beror det på den kortare liggetiden eller på att han tröttats ut lite och koncentrerade sig bättre på spår 2?

Nu ska båda hundarna gå rörligt prov på torsdag morgon i Roslagen. Håll tummarna!