Det kom några fina bilder från en andjakt häromsistens. Stort tack till fotograf Åsa Nielsen!
Jag kommer, matte!
På span efter … 
Uj, galopp i lervälling …
Vi är båda rätt nöjda när vi går från såten.
Skogsstjärnas hundblogg
Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.
Jag hade anmält både Sansa i NKL och Lakrits i EKL till Kulla-Brunna i lördags. Vi fick fint väder och det blev mindre jobbigt än väntat att gå två varv runt rutorna.
Jag började med NKL på ruta 5 och vi var först att starta på den. Det började i skogen med en kvackdrive till vänster följt av en markering åt höger. Hon släppte störningen direkt och jag trodde hon sett kastet. Det visade sig att det hade hon inte, och när jag märkte att hon missat det och sprang runt i ett sök vågade jag mig på att dirigera när hon kom någotsånär nära. Stopp. Back. Stopp. Höger. Då fick hon vind på den och den kom in. Det här är ju lite överkurs för Sansa ännu, så jag är väldigt nöjd med henne där.
Ruta 1 var en rätt lång markering på ett fält med väldigt hög vegetation. Här såg hon inte kastet men hon tog in den på hörselmarkering. Bra av henne. Själv såg jag bara hur hon försvann in, sen var det bara att stå och vänta, såg bara nån rörelse i växtligheten som antydde var hon befann sig.
Båda de första rutorna hade det bara varit att knalla rakt in på utan paus och nu blev det samma sak på vår tredje ruta. Det var nog till Sansas nackdel, för den blev en katastrof. Lätt att vara efterklok, men det hade nog varit bra att stanna till och sitta en stund med henne så hon fick varva ner sig lite.
Ruta 2 var ett klippt gräsfält med ett antal vita plastbalar på. Det kastades en markering bakom en vit bal, ett mycket snyggt kast med hög och fin båge. Jag trodde hon sett kastet tydligt och skickade med gott hopp om att få in den direkt. Men nu blev det som värsta kosläppet! Hon kutade och kutade och kutade utan någon som helst närhet till kastet. Jag blåste och fick henne att stanna. Men mitt Höger ledde bara till mer rusning bakåt, och nu räckte gräsfältet inte till utan över grusvägen och ut på nästa bruna fält. Det tog en liten stund innan min inkallning nådde fram till den överhettade lilla hjärnan. En solklar nolla, så klart.
Som tur var hade vi en lång kö innan det var dags för ruta 3 och hon fick varva ner en del. Detta var en rätt svår markering över ett grönt klippt gräsfält (!) och in i högt gräs på sluttningen av en kulle. Kastet gjordes snett framåt, så man såg inte mycket till båge. Sansa började kuta igen och jag tänkte åh nej! Hon rundade en lada som stod strax bakom kastaren men kom fram på andra sidan, in i det höga gräset och plockade upp dummyn. Inte jätteeffektivt, alltså. Puh.
Vi fick köa igen till ruta 4, som låg i skogen. Inte heller här spikade hon markeringen, men hon arbetade ändå rationellt i rimlig närhet till nedslagsplatsen och jag är nöjd med denna avslutning.
Sammanfattningsvis kan man med Sansa säga att det är bättre med terräng som bjuder lite motstånd än sådana som hon bara betraktar som en ren nöjespark att rusa runt på. Poängen blev ändå skapliga, bortsett från nollan: 17-0-12-16-16 och totalt 61 poäng, vilket räckte till 19:e-plats av 44 startande.
Det blev en lång lunchpaus och sedan gick jag ett varv till med Lakrits i EKL. Även här fick vi börja som första hund med ruta 5, som nu var en dirigering med samma störning som för NKL (kanske lite kraftigare, men fortfarande bara ljud). Han sprang rakt ut, men kom aningen för långt åt höger. Man såg bara en snitsel högt upp på en stam, själva stället var osynligt i en sluttning bakom. Jag stoppade honom utom synhåll, dirigerade vänster och hoppades. Såg ingenting, så det var ingen idé att blåsa närsök. Men strax kom han in med den.
Ruta 1 var en dirigering rakt igenom den höga vegetationen ut på ett bakomliggande brunt fält. Till vänster kastades det en störningsmarkering som inte skulle in. Troligen fanns det ett dike mellan de båda fälten, för många hundar vek av där från linjen. Jag märkte att Lakrits började vika vänster och blåste direkt stopp, sedan Back. Han lydde och fick in den via vinden. Peter som dömde var nöjd att se att rutan fungerade för elithund, vi var ju först som EKL-ekipage efter ett antal ÖKL-hundar.
Ruta 2 var ju det klippta fältet med balarna. Nu kastades det en störningsmarkering till vänster (inte 2 som det står i bilden ovan), men det var en dirigering snett bakom en av de bortre balarna som skulle in. Han tog den sneda linjen fint, men ville stanna vid den första balen där NKL fått sina markeringar. Jag fick blåsa stopp och sedan Back. Ingen reaktion, han stod still och tittade, såg nog inte mig riktigt från den vinkeln. Jag flyttade mig lite åt höger och gjorde Back igen och nu gick han rakt bak till nästa bal. Närsök, och han hittade den.
Ruta 3 var den svåraste för ÖKL och EKL på grund av den fålla man satt upp. Den var 2,5 × 2,5 m och cirka 75 cm hög. ÖKL fick en markering in här, plus en markering på samma sluttningsställe i höga gräset som NKL. De fick ta in sluttningsmarkeringen först och kunde därmed rädda upp till 10 p även om hunden inte klarade fållan. I EKL däremot var det en dirigering in i fållan efter att sluttningsmarkeringen kastats. Dirigeringen skulle in först. Lakrits sprang fint ut och jag körde kommandot Över redan från start och sedan när han närmade sig hindret. Men han svängde istället runt. Han cirkulerade (som de flesta hundar) ett antal varv och jag försökte efter att jag sett att han fått vittring på den köra med Över och Hopp, men inget hjälpte. Han försökte istället tränga sig igenom spjälorna där han hade vind på apporten, men var för bredaxlad för att ta sig igenom. Hörde senare att en liten tik hade lyckats med detta konststycke. Resultatet blev en nolla på denna ruta. Vi behöver alltså träna hopp in i fålla nu.
Ruta 4 i skogen var något så ovanligt som en dubbeldirigering. Det var en rakt fram och sedan en snett åt höger, och den rakt fram skulle in först. Det var inga problem med någon av dem, och därmed fick jag en fin avslutning för Lakrits.
Han hade en jämn och fin poängserie rakt igenom, förutom olycksaliga ruta 3: 17-18-0-19-19, totalt 73 poäng. Han slutade med dessa poäng trea av tolv startande.
Det var roligt att vid prisutdelningen kunna konstatera att vi var tre Thorsviekipage som gått till pris, en i varje klass: Claes Wille i NKL, med Annika med Abbie i ÖKL, jag med Lakrits i EKL.
Dags för lite dirigeringsträning med Sansa. Jag hade tänkt att åka till en mark jag fick tips om, men på väg dit fick jag syn på ett närmare fält och svängde av på en ingivelse.
Jag har klippt ihop två foton på marken och försökt rita in stolpar etc. Egentligen hade jag bara 2 pinnar med mig (ställda vid 3 och 4 till att börja med), men har ritat in 4 för överskådlighetens skull.
Fyrkanten
Jag började med Fyrkanten. På bilden är den angiven som 1-2-3-4. Det går ett rätt djupt dike mitt på som jag använde som högerkant och till vänster är det buskarna vid fältkanten som utgör vänsterkant.
Jag gick runt med Kasper och Sansa medan Lacke satt i bilen. Tänkte att han skulle få dessa 4 som dolda efteråt, så jag satte ut tre synliga dirigeringsdummies till Sansa på 2-3-4 och smög ut tre fickdummies nån meter bortom till Lacke.
Efter att ha satt in Kasper i bilen ställde jag mig vid 1 och skickade först på 2 och sedan på 4. Inga som helst problem. Jag satte ut en dummy vid 1 (och smög ut en till) innan jag gick bort till 4. Nu skickade jag till 3 följt av 1. Lätt som en plätt, sade Sansa, och jag gick och bytte till Lakrits.
Precis intill (fast utom synhåll med buskage emellan) fanns ett hus där det visst bodde några stora hundar, kanske nån blandras. De skällde och Lakrits blev låg. Jag fick honom iallafall att från 1 springa ut och ta 2. Men när jag skulle skicka mot 4 tog det stopp. Han ville alls inte lämna min sida. Jag kände att jag bara blev irriterad, för det var kanske 40 m och borde vara en baggis för honom, så jag gick och bytte hund igen. Sansa blev bara glad att få ta in 4. Vi gick till 4 och tog in 3. Inga problem.
När Lakrits säger ”de är dumma, jag vill vara hos dej, matte” säger Sansa ”vad kul, ska vi jobba igen, vad ska vi göra, matte”. Otrolig skillnad på hundar i samma miljö.
Sansa väntar vid C inför dirigeringsskicken. H syns i högerkanten.
Dirigeringar
Nu flyttade jag pinne 4 och gick med Sansa fot ut på den andra delen av fältet och ställde den vid H på bilden (höger) och smög ut två extra fickdummies. Diket var för knepigt för mig att gå över, annars borde jag såklart ha gjort det. Istället gick vi tillbaka runt diket bort till pinne 3, som nu kom att utgöra C (centrum). Hon fick följa med bort till gamla 2, numera V (vänster). En stor synlig och två utsmugna fickdummies. Därefter tillbaka till C. Varje gång vi kom till C satte jag henne och pekade med dirigeringshand mot H, sedan mot V när den också var utlagd. Detta för att försöka kompensera för att jag inte gått en rak linje till H. Sedan gick vi bort till B (back) och där lade jag en synlig och tre osynliga lite bortom. Det var nu jag insåg att jag bara hade fem fickdummies och inte sex, som jag borde ha. (Den uppmärksamma läsaren vet såklart var nummer sex ligger.) Efter att ha blivit lite förbannad över min klantighet att ha tappat bort en dummy gick det plötsligt upp ett ljus. Nå, den fick tas in senare.
Åter till C och en ny pekningsrunda. Sedan lämnade jag henne där och gick och ställde mig vid SP (skickplatsen).
Jag bedömde att Höger skulle vara svårast i och med diket som vi aldrig gått över, så jag inledde med Höger. Det gick kanon! Jag gick och mötte henne och satte tillbaka henne på C. Här borde jag kanske gjort en Back, men det blev en Vänster istället. Det gick lika bra det. Tillbaka till C. Nästa skick blev Back och det gick lika klockrent.
Nu hade jag två kvar på H och V och tre kvar på B. Jag ville testa om hon kände sig säker på att skickas igen nu när ställena i hennes värld borde vara tomma, så jag skickade Höger, Back och Vänster. Alla gick utomordentligt bra.
Dags att försvåra lite. Jag skickade på en ny Höger, men blåste stopp vid pinnen. Hon stannade jättefint och fick ett Närsök. Kanonbra! Gjorde detsamma på Vänster, med samma resultat. Nu tog jag bort pinnen vid C och så ställde vi oss båda vid SP. Jag skickade på Ut, blåste stopp halvvägs. Precis när jag blåst insåg jag att hon börjat stanna redan av sig själv. Lite för sent att göra något åt saken, men något att tänka på till nästa skick. Jag skickade Back och fick in den väldigt bra.
Sista dummyn då på B. Jag skickade på Ut och bara avvaktade vad hon skulle göra. Jajamensan, precis som jag trodde. Hon stannade självmant vid C. Jag kallade tillbaka henne och gjorde om. Nu tryckte jag på med ett extra Ut vid C och hon tuffade på som tåget. Hon behöver verkligen varierad träning som hon har svårt att förutse.
Vi gick för att hämta in pinnen vid H och nu skulle jag testa om hon kunde klara en svår sned till den bortglömda fickdummies som såklart låg vid 1. (Visste ni det, läsare?) Men nej, det blev för svårt, så jag kallade tillbaka och vi gick till det ställe där diket slutade. Nu var linjen nästan rak mot 1. Jag pekade och kollade på hennes reaktion. Efter nån sekund kom det lilla rycket i kroppen som sade mig att hon kom ihåg. Ut! Hon hamnade nu lite för snett åt vänster och jag blåste stopp. Hon stannade jättefint och jag funderade lite. Hon var för långt bort för ett närsök. Skulle hon klara en högerdirigering? Jag testade. Höger! Hon sprang åt höger och jag blåste stopp igen på rätt ställe. Härliga lilla unge! Jag berömde mycket och väntade lite innan jag blåste Närsök. Hon stod nån sekund och funderade innan polletten ramlade ner och hon började söka. Jag berömde låg näsa och rätt var det var hittade hon den. Så duktigt! Det där var verkligen att tänja hennes gränser lite.
Närsök
Avslutningsvis fick jag för mig att träna lite mer renodlat närsök innan vi hoppade in i bilen och körde hem igen. Ganska nära bilen fanns kanske dm-högt gräs, lite frodigare än på andra delar av fältet. Jag utnyttjade mina två pinnar och satte ned den första med henne intill och smög ut en fickdummy bakom henne.
Sen ställde jag den andra pinnen kanske fem meter bort, kastade en fickdummy intill den och blåste närsök. Det gick jättebra. Jag satte henne vid pinne två, flyttade pinne 1 till ny plats, kastade dummy där och blåste närsök igen. Och så vidare. Efter nåt halvdussin gånger märkte jag på henne att hon började få nog så hon fick ta in de sista och fick ett avslutande buskast och lite godis. Det var hon väl värd.
I helgen var det dags att prova Sansas vingar på b-prov. Både jag och Annika hade kommit med båda dagarna på dubbelprovet i Kuså. Skönt att ha två chanser när man nu körde så pass långt. Vi bodde i en trevlig liten stuga ganska nära Borlänge. Det var strandtomt med tillgång till eka, men den testade vi aldrig på grund av väder och tidsbrist.
Kasper, Lakrits och Cheysie var med som supportrar. Nåja, de tyckte det var rätt trist att ungdomarna fick ha roligt medan de själva mest satt i bilen.
Jag startade som nr 9 på lördagen och hade sett en del tidigare ekipage. Det gick snabbt undan på grund av en del grava fel hos vissa ekipage så jag hann både köra provet och stå passiv för nästa ekipage före lunch. Skönt. Tycker alltid det är knepigt att hamna så där i skarven.
Provet inleddes med två enkelmarkeringar på vatten. De var väl synliga och Sansa markerade bra. Knepigheten här var den knixiga torvkant de skulle ta sig uppför på tillbakavägen med fågel i mun. Det var den del jag oroade mig mest för, att hon skulle släppa på uppvägen. Gissar att jag stod cirka sju meter upp på land och tog emot. Det gick iallafall bra och jag fick båda änderna i hand.
Sedan följde ett kort fotgående med två skott under marsch mot sökområdet (uppåt mot röda korgen mitt i bild). Området gick ungefär från klockan tre med en stor sten till höger och sedan åt vänster med en skogskulle vidare mot sankare mark mot sjökanten klockan tolv. Det gick rackarns så snabbt i söket men hon hade turen och näsan med sig och plockade effektivt in alla vilt (and, trut, kråka, kanin och nån dubblett av dessa). Jag försökte lugna ner henne mellan varje skick genom att lämna av viltet och förflytta mig ett par steg så hon hann andas ut en aning.
Vi tog ett par steg mot klockan sex ungefär och där gjordes landmarkeringarna. Provmarken var alltså väl sammanhållen, vilket såklart bidrog till effektiviteten. Det var två enkelmarkeringar med kråkor och hon spikade båda.
Resultatet blev ett förstapris på vår första start i NKL! Hoppsan, nu är det visst redan dags för ÖKL. Men det får vi träna på ett tag först, ingen brådska med det. Jag är supernöjd med den lilla ungen som höll ihop så bra. Det känns väldigt okomplicerat att ha henne med på prov och tävlingar, jätteskönt.
Grattis också till syster Chilla och Annika som grejade sin etta på söndagen!
Två nöjda systrar som helt plötsligt är ÖKL-hundar.
Ett lite sent inlägg, men inser att jag vill ju ha med Sansas start på Unghundsderbyt i Östergötland i bloggen. Nöjer mig med att konstatera att hon, cirka 13 månader gammal, kom på 34 plats bland nästan 200 startande, varav många närmare året äldre än hon (man måste vara under 2 år för att få starta). Ett jättebra resultat och jag är så nöjd med lillan på de knepigt utformade rutorna där man verkligen lagt sig vinn om att utnyttja de olika markförhållandena.
Vandrarhemmet.
Annika startade tidigare än jag.
Sansa tar det lugnt trots all rörelse omkring sig.
Knepig brant.
Lacke var bara med som maskot.
Vattenrutan.
Läcker dimma på kvällen på vandrarhemmet.
När det är kallt ute vill den lille gårdshunden inte vara ute längre än nödvändigt. Det berättar han då gärna för mig.
Unghundsträning med Fredrik
- Kommendering:
Vi var tre ekipage, där ett var aktivt (och skulle så småningom ta in störningsdummyn som kommenderaren kastade) medan övriga två gick runt som störningar växelvis med att vara passiva medan det aktiva ekipaget gick på kommendering. Fredrik agerade kommenderare, sköt och kastade dummy. Detta var en mycket nyttig, och ovanligt rolig, övning i stadga och fotgående. - Närsök med sidotecken
Fredrik visade på ett alternativt sätt att lära ut närsök med sidotecken. Det går ut på att hunden sitter, man lägger ner en tennisboll synligt nära hunden och drar sedan bort den från hunden med foten, medan man skymmer lite med sin kropp. Se till att bollen inte syns där den blir liggande, Fredrik hackade ner den med klacken och trampade till på bollen.
Sedan tar man undan och avleder hunden med t.ex. en störningsmarkering (så att hunden inte kastar sig framåt eller åt sidan innan den sätter ner nosen). Sätt tillbaka hunden på punkten. Visa med armen och blås närsök. Hunden kan då följa löpan fram till bollen.När Fredrik börjar träna närsök rakt bakom i grästuss: han går dit och gömmer boll/minidummy riktigt väl, skjuter ner i marken så det blir krutdoft. Skickar sedan på ett linjetag (5-10 m?) men blåser inte närsök förrän hunden gör rätt beteende: låg nos och sakta tempo. Berömmer växelvis med närsökssignalen. Beteende först, sedan signal!
- Markering över dike och kulle
Vi fick en markering över ett relativt stort dike följt av en liten kulle som apporten hamnade bakom. Sansa markerade bra, klarade att hålla riktningen även efter diket och hittade snabbt apporten. Sen skulle hon tillbaka över diket, men det blev lite knepigt med apport i munnen så hon velade lite fram och tillbaka längs kanten innan hon insåg att rätt väg var tillbaka igen. Jag ropade till henne och hon hittade rätt. - Markering över dike åt andra hållet till granarna
Vi tog oss över och bytte håll. Nu var diket mindre men istället kastade Fredrik apporten in i en av två täta granar. Sansa klarade denna utmaning utmärkt. - Skråddskick över diket
Eftersom föregående övning gick så bra fick Sansa en utmaning med ett kast diagonalt över diket in i en glänta. Vinden gjorde att hon behövde ta sig förbi apporten för att få vind på den. Hon kastade sig över diket i en spikrak linje! Mycket riktigt fick hon leta sig ut lite längre än apporten men fick in den effektivt. En guldstjärna för den apporten! - Markering i kluriga gläntan
Vi avslutade med en markering där vi stod på fältet och hade en tät gran-/buskridå mellan oss och apportpunkten. Fredrik stod i en öppen glänta och kastade så den föll dolt bakom ridån. Det fanns en naturlig ingång till gläntan och efter att ha sprungit in den vägen är det vanligt att unghundar letar runt i gläntan och drar iväg bort på en stig därinne som leder bort i bakkant till skogen. Sansa letade sig snart in vänster och var relativt effektiv i apporteringen.
Sammantaget är jag extremt nöjd med hennes arbete denna förmiddag.
Sara Wickman har tagit denna och nästa bild. Sansa sitter som vanligt lite kul.
Dirigeringskurs med Anita
Lite oturligt hade vi dirigeringskurs samma dag. Det tog tjugo minuter att köra till Kromsta och vi var bara tio minuter sena vid ankomsten. Vi var fem ekipage och det första hade precis börjat. Vi startade sist i första momentet och hann därmed varva ner lite innan det var vår tur. Skönt.
- Back med stående apporter
Vi ställde ut en stående apport och gick en bit bort, satte hunden och fortsatte fram i samma linje, ställde ner ytterligare en apport precis framför oss och skickade sedan Back. Gick fram framför apporten och tog emot. Första gången hade jag inte fullt fokus på Sansa efter avlämningen utan pratade med Anita, så Sansa skuttade runt mig och plockade upp tvåan också. Vi ställde tillbaka den och fortsatte ut i en ny vinkel på fältet. Lite längre avstånd denna gång, satte hunden att vänta och fram till ny punkt där en apport ställdes framför fötterna. Denna gång gick allt helt bra och vi bytte vinkel igen och gjorde om en tredje gång. Allt gick bra igen. Något att tänka på här är att ju fler gånger man gör om, och kanske korsar sina egna linjer, desto svårare blir det för hunden i och med att det blir fler gamla punkter i huvudet som konkurrerar med de nya aktuella punkterna. En bra grej med övningen är att man automatiskt tränar i olika vindar beroende på hur man lägger linjen. - Vänster/höger
Denna övning har vi gjort hemma, så den kunde hon. Man sätter hunden i mitten och ställer ut en apport på respektive sida om hunden. Nu försvårade vi lite genom att Anita satte ut Höger (som Sansa kan bäst) medan jag samtidigt ställde ut Vänster. Jag skickade Vänster, sprang in till startpunkten och tog emot, ställde ut Vänster igen och skickade Höger. Eftersom detta gick så bra tycker Anita att jag nästa gång kan utmana Sansa genom att lägga ut den ena (Höger, tänker jag då) i förväg, sedan hämta hunden och tydligt kasta Vänster. Därefter skicka på Höger. Låta detta bli en avstämning av hur väl hon förstått signalen. Det blir spännande, för jag är alls inte säker på att hon är där än.
Några lite mer erfarna hundar fick 4 pinnar med en apport vid varje. Den ena fick sätta hunden rätt nära pinne 2 (i vindriktningen dessutom) och ställa sig en bit bort och skicka Höger till pinne 1. Det gick utmärkt trots den frestande vinden. Nästa steg var att sätta hunden där apport 1 hämtats. Sedan gick föraren åt andra hållet och ställde sig lite halvdold på andra sidan en stenmur och skickade Höger till pinne 2. Nu fick nästa ekipage fortsätta med pinnar 3 och 4 men egentligen kan man ju fortsätta att leka sig fram med olika vinklar och vindriktningar på detta sätt. - Pinnar med störningsmarkering, Stopp och Vänster
Här hade Anita ställt ut tre pinnar: nr 1 kanske 30 m framför skickstället, nr 2 kanske ytterligare 30 m rakt fram, nr 3 kanske 30 m till vänster om nr 1.
Den här övningen gjorde vi i par: den ena tog in en kastad störningsmarkering som kastades stående i höjd med pinne 2 och rakt fram. Den andra hunden tittade på. Sedan vände hund 2 bort medan en funkis ställde ut en apport vid pinne nr 3. Vände upp igen och skickade ut mot den intagna markeringen, men blåste Stopp vid pinne nr 1. Hit gjorde Sansa ett utmärkt jobb. Sedan skulle man skicka Vänster, och det är hon ännu inte jättesäker på, så hon sprang istället bakåt mot den gamla legan. Jag gick fram och hämtade tillbaka henne, satte henne vid pinnen igen. Jag gick bort och lyfte på apporten vid nr 3 och sedan tillbaka till utgångspunkten. Är inte helt säker, men tror det strulade en gång till innan den kom in. Jag bad i alla fall att få göra om min del av övningen. Även denna gång sprang hon bakåt efter stoppet, och jag fick sätta tillbaka henne. Nu ställde jag mig närmare och gav vänsterkommando igen. Nu fungerade det. Detta var helt klart lite överkurs ännu för henne.
Jag är med tanke på hennes ringa erfarenhet nöjd även med eftermiddagen, vi har en del att träna på här.
Harry kramar Birgitta Halin på ett oemotståndligt sätt. Det tar på krafterna att göra ett effektivt stopp i luften.
Idag startade Lakrits på WT i Skokloster som hölls enbart för elithundar. Det var 54 hundar anmälda och 41 slutförde tävlingen. Lakrits hamnade på 20 plats. Inte jättebra, men inte urkasst heller. Jag är glad att vi fick poäng på samtliga rutor.
Vi inledde på ruta 5, som var en dubbelmarkering i nerförsbacke på en rätt guppig äng. Jag tolkade det som att han sett båda markeringarna bra. Den först kastade skulle in först. Han sprang ut bra i rätt riktning, men stannade av och frågade. Det brukar han inte göra på markeringar. Jag skickade ut och han fick in den. Vi vände om till tvåan, men nu sprang han ut till funkisens ryggsäck. Tydligen hade han inte sett apporten som kastats mer åt vänster. Jag skickade vänster och den kom in. Detta ledde till 13 p.
Vi skulle fortsätta med ruta 1, men vi gick förbi ruta 4 som råkade vara tom, och stack emellan med den. Den var en störningsmarkering mitt i en äppellund samt en dirigering mer åt höger som skulle in först. Dirigeringen i princip spikade han, men sen hade jag helt felbedömt djupet på markeringen. Anita, som dömde rutan, sade i efterhand att jag stoppade honom ett par meter före apporten. Sen skickade jag honom vänster och höger och han lydde fint. Men det var alltså för kort. Den delen blev nollad och vi fick nöja oss med 9 p på den rutan. Till mitt försvar vill jag säga att det ena äppelträdet ser ut som det andra, och det var väldigt svårt att efter att ha släppt stället med blicken sedan titta tillbaka och fokusera på rätt punkt. Uppenbarligen.
Nu gick vi vidare till ruta 1, som var en dirigering utmed vattnet. Han drog sig lite ner mot vattnet, men jag skickade tillbaka honom snett vänster bakåt och han hamnade vi rätt träd. Tyvärr ur vind så han drog sig lite ner mot vattnet igen. Jag puttade tillbaka honom till trädet och denna gång hittade han dummyn. 17 p.
Ruta 2 var också en dirigering efter ett kortare fotgående. Denna ruta var utan skott och vi hade alltså en helt blind dirre på enligt uppgift 120 m att hantera. Eftersom den var så lång i en öppen gata med flera nedfallna stammar som hinder puttade jag på med ett extra Ut ett par gånger. Mot slutet drog han sig åt höger och lite bakom stenen som var målet. Jag blåste fram honom och närsök. In kom den och detta gav 11 p.
Ruta 3 till sist. Här var det lång väntan, den ruta alla fastnade vid, och dessutom bröt de för fika innan det blev vår tur. Denna ruta hade det knepigaste upplägget: man inledde med fotgående fram till en pinne, sen kastades det en störning kl 11 som hamnade bakom ett glest buskage ute på ett fält. Apporten syntes alltså rätt tydligt. Denna apport skulle INTE tas in. Jag nejade Lakrits och vi vände upp mot skogen kl 8. Här fick vi ett halvhögt, mycket kort, kast som nog var rätt diffust mot den gröna bakgrunden. Det prasslade svagt där den landade. Jag tittade ut en pinne att kunna fokusera tillbaka på. Sedan vände vi upp mot en dirigering kl 13. Den var ganska långt bort. Först skulle ett dike nära oss passeras, därefter gick linjen snett över ytterligare ett dike och sedan låg apporten i ett tredje dike invid en björk. Intill björken fanns diverse lockande snår. Jag sade till Lakrits att den var Långt Ut och han höll linjen bra utan att lockas av den först kastade dummyn på ängen. Han hamnade lite väl långt åt höger. Vänster följt av närsök tog hem den. Snyggt, sade Tina bakom ryggen på mig. Vi vände tillbaka runt till markering 2, men det visade sig att han inte hade koll på den. Skogen var också rätt risig, vilket säkert bidrog till att han hamnade en bit åt vänster. Stopp, Höger. Jepp, där var den. Sen tog han en liknande rundlig omväg tillbaka till mig. Typiskt Lakrits att välja den väg han funnit vara bra. Detta (dirigeringsdelen) renderade applåder på rutan och 16 p.
Totalt hamnade vi alltså på 66 p. Inget att skryta med, men 20 plats är ändå mitt i startfältet och missen på ruta 4 får ju jag ta på mig. Så jag är rätt nöjd med hans arbete och är glad att vi inte nollade någon ruta.
Sansa fick nöja sig med att mingla på sin ettårsdag. Inte fel med en promenad i slottsparken.
Kasper minglade också. Här ska alla domare avtackas.
De duktiga pristagarna: Sofie Pihl (85), Sara Sundblom (85), Ulla Wrange (80), Ingrid Eriksson (79)och Tina Örnjäger (78).
Jag ska inte uppehålla mig vid Lakrits prestation i Ellboda, där han fick 65 p i EKL, utan istället fokusera på Sansa, som gjorde premiär i tävlingssammanhang inte ens 1 år fyllda.
Hon var lugn och tyst i passiviteten.
Syrran likaså. (Foto: Annika Månsson)
Hon klarade av arbetsuppgifterna bra och tog in alla markeringar tämligen effektivt. Det vi behöver träna är hennes reaktion på skotten – i synnerhet efter ett kort fotgående – då hon ett par tillfällen hoppade på stället när skotten kom. Hon stack inte, men var Väldigt Beredd. Det framgår väldigt tydligt på följande bilder, där Sansa och syster Chilla ser lika taggade ut. Sansa har upplyftad tass (den tass matte inte ser) medan Chilla sträckte låååångt på halsen.
Tack, Pia Berglund Schraml för dessa fina bilder inifrån ruta 3! De bilderna är så talande!
Hon fick 76 p i NKL: 14-20-19-17-6. Den sista låga poängen var på Per S:s ruta och där utförde hon arbetet mycket väl. Avdraget var enbart för hoppet vid sidan i samband med skottet. Onödigt avdrag som måste jobbas bort.
Nästa steg i fiberdragningen ålåg mig själv: att gräva ner kabeln från husväggen till en pinne strax utanför gärdesgården.
Det är inte många meter, drygt fem, kanske. Men en kantsten jag inte ville ta bort (skulle nog bli svårt att få dit den lika bra) var första hindret. Jag grävde under, men det var svårt att få igenom den bångstyriga kabeln.
Nästa hinder trodde jag skulle bli de höga perennernas rötter. De har nog vuxit där många år. Som tur var gick de lättare att få bort än jag väntat. Fick dock göra en liten böj på grund av en stor sten.
Sen såg det ut att vara några enkla gräsmeter kvar. Men ack! Den delen var precis under ytan full av 3–5 cm stora stenar. Spaden stötte på motstånd precis hela tiden. Efter att ha fått sleva upp dem från horisontellt håll och gräva mycket grundare än vad jag hoppats på hade jag äntligen rännan klar bort till staketet. Lite grävande från andra sidan också och jag var igenom.
Jag lade ett gult plastband intill kabeln i tanken att om jag eller nån annan råkar gräva i trakten i framtiden ska det kanske skymta fram innan kabeln kapats av. Sen glömde jag att ta reda på resten av rullen, så den ligger nu begravd i rännan, den med.
Nu kan iallafall fiberfirman komma närhelst de vill och fortsätta med nästa anslutningssteg till stora nätet. Snart har det 21:a århundradet kommit hit till torpet.
OM SKOGSSTJÄRNA
Grundregel i min blogg:
Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
Årets ord 2016: nydaning
Årets ord 2017: balans
© 2024 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer