Måste sticka emellan med några rader om dagens jaktträning, även om jobbet egentligen har prio 1.
Dagen började förresten med att Kasper inte ville äta sin frukost. Först när jag skulle kolla om han alls ville äta något och lade en ostbit uppe på maten, tog han först osten, tvekade lite, började slurpa vattnet jag hällt över torrfodret och övergick sen till att äta det andra med. Husse har haft koll på honom och han verkar ändå pigg, så det är nog inget större fel på honom. Han får ta det lite lugnt idag, så får vi se.
Det var iallafall dags för Lakrits och mig att ta oss till Wij för jaktträning. Acke och Lakrits blev de enda hundarna idag.
Vi började med att Anita lade ut två ganska långa linjetag klockan 12 och 6 och sedan kastade markeringar klockan 9 och 3, medan vi stod i mitten och bara tittade på. Sen fick Lakrits ta sista markeringen, sen ett linjetag. Jag blåste stopp strax före apporten och han stannade hur fint som helst. Sedan närsök, och apporten kom strax in.
Han var otroligt taggad att träna idag, vilket märktes vid avlämningarna. Han tramsade och ville att vi skulle leka med apporterna, hoppade och skuttade, ville kampa med apporterna osv. Detta blev vår största läxa till nästa gång: få till lugnare avslut, en hund som bara sitter still efteråt och inte tramsar runt. Jag undrar om det inte berodde på dels att vi inte tränat så mycket strukturerat på sistone tillsammans med andra, och dels på att jag lekt rätt mycket med honom med bollar den senaste tiden. Han har hämtat in en boll och så har jag kastat den som belöning. I vilket fall blev det tydligt nu när vi var tillsammans med andra att han blir alldeles för uppspelt och behöver lugnas ner. Vi får ta tag i den biten, som inte syns alls så tydligt när vi är på tu man hand.
Nästa linjetag gjorde vi så här: jag tog med Lakrits kanske två tredjedelar av vägen, satte honom, vände tillbaka själv, kallade in, blåste stopp när han var halvvägs. Han stannade jättefint. Sen gjorde jag Back och han fick springa och ta apporten.
Här menade Anita att min Back-hand (från uppsträckt hand till kast framåt med tänkt boll) kan bli väldigt otydlig för hunden när den är på långt avstånd. Hon menar att jag istället borde försöka kasta den där låtsas-bollen bakom mig. Alltså: från uppsträckt hand till kast bakåt/uppåt med tänkt boll, som om jag skulle kasta bollen bakom ryggen på mig själv. Jag förstår vad hon menar i teorin, men inser att där krävs en hel del ominlärning för egen del för att få detta att fungera bra.
Sedan skulle vi se om Lakrits mindes den andra markeringen. Var jag osäker skulle jag skicka på linjetag istället. Han tittade till snabbt framåt när vi ställde upp, men sen tittade han hela tiden på mig, så jag tog det säkra före det osäkra och skickade på linjetag. Senare sade Anita att hon tydligt sett på honom att han visste, och det tror jag också, för han är en rackarns bra markör. Jag borde ha kikat mer ut och bara skelat litegrann ner på honom om han verkade ha läget klart för sig för att slippa ögonlåsningen. Jag blåste iallafall stopp strax före apporten, sedan närsök. Jag är mäkta stolt över att han stannade så fint på stoppet fast apporten låg där synlig bara några meter bort. Här menade Anita att jag inte borde använda närsökssignalen eftersom apporten låg så öppet och synligt för honom. Jag har aldrig tänkt på att det skulle vara en skillnad på om apporten ligger öppen eller undangömd vilken signal man skulle välja. Det vore bättre att i detta läge ge ett Ut eller Back, menar Anita, eftersom närsök enbart ska användas då hunden ska slå på nosen. Annars kan man göra så att hunden börjar leta med synen istället för med nosen när man blåser närsökssignal. Har aldrig tänkt så, men det ligger det kanske något i.
Sen dök Acke upp och vi gjorde om övningen ungefär på samma sätt fast på ett nytt ställe. Denna gång jobbade vi varannan gång. Slutligen gick vi till ett tredje ställe och jobbade åter på liknande sätt. Skillnaden här var att ena linjetaget gick rakt genom täta gransnår där grejen var att hunden inte skulle väja och söka annan väg (Lakrits hoppade och Acke sprang rakt igenom). Det andra linjetaget var på längre distans, och här gjorde Lakrits helt rätt när jag satt honom halvvägs, kallat in, stoppat och sedan skickat Back. Dock provade jag här min nya Back-hand, vilket han inte fattade alls. Den får vi träna separat på mycket korta avstånd. Jag använde sedan den gamla vanliga Back-handen och då fattade han, men det hade hänt så mycket och gått så lång tid sedan han såg att denna apport lades ut att han inte sprang tillräckligt långt ut bakåt. Vi löste upp situationen genom att jag stoppade honom och Anita sedan kastade en markering när jag på nytt skickade honom Back. Då fick han ju sin apportbelöning för att han fattade kommandot rätt. Detta blir alltså tredje läxan: träna på Back på längre avstånd. Slutligen var det en hämtning av den sista markeringen, som gick rakt förbi en gammal markeringsplats, men detta vållade inga som helst problem. Lakrits mindes var nedslagsplatsen var och plockade in den utan dröjsmål.
Jaha, då vet vi vad vi ska göra den närmaste tiden, då.
Skogsstjärnas hundblogg
Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.
Månad: februari 2012 (sida 2 av 2)
Regn på morgonen. Vi åkte till Curepipe i förhoppningen att hitta Trou de cerfs, en vulkankrater, men hittade den inte. Nu skulle vi haft den hemmalämnade kartan, då hade det varit en baggis.
Istället fortsatte vi vidare och stötte på ett större hindutempel i okänd ort. Nu hade regnet nästan upphört, men cemententrén var glashal. En snäll hindu varnade oss från att slå ihjäl oss.
Vi passerade lite teodlingar, där det verkade vara skördetid.
Grand Bassin.
Grand Bassin var en riktig sevärdhet. Det är en liten sjö som anses vara den indiska heliga floden Ganges källa. Hur den nu skulle kunna finnas där, så långt från Indien. Häpp. Iallafall finns där tempel en masse som folk vallfärdar till. Det syntes på mängden parkeringsplatser och en av infartsvägarna hur mycket folk det kan vara vid högsäsong. Nu var det tack och lov lugnt på den fronten. Vi såg ett antal apor som folk gärna matade med bröd och frukt och på andra sidan sjön stod en enormt hög Poseidonliknande staty. Vad denna hinduiska avgud kan tänkas heta har jag ingen aning om, det var så självklart att det inte stod utsatt på någon skylt.
Vattnet är lika heligt som i Ganges.
För apor är templen inte heliga.
Hyrbilen och jättestatyn.
Bilen tog oss sedan till Alexandrafallet där jag köpte oss en kokosnöt och en randigt skalad ananas. Detta mellanmål räddade oss från hunger eftersom vi inte anlände till någon restaurang förrän efter två nångång. Vattenfallet var inte så spektakulärt, men utsikten var fin. När vi druckit upp kokosmjölken fick jag för mig att kasta den mot en sten för att se om den skulle spricka, så vi kunde ta del av själva kokosen också. Icke. Däremot rullade den försmädligt iväg nerför backen. Kanske någon annan ville ta sig an den och njuta av resterande innehåll?
Stora delar det bergiga landskapet i söder består av nationalpark i syfte att bevara en av de större bibehållna urskogarna på ön. Det mesta har ju jämnats med marken för att ge plats åt sockerrörsodling. Vi pausade vid en vacker utsiktspunkt som vette mot bergen och ytterligare ett vattenfall långt bort. Vattenfallen, som brukar vara utmärkta på kartorna, kan säkert vara mäktiga under och efter regnperioderna, men nu var de tämligen mediokra. Vid denna parkering fanns en mängd hawkers, dvs. gatuförsäljare. Om man nu kan kalla dem så när de stod där med sina uppställda bord mitt i skogen. Mest krimskrams, och vi köpte inget.
Så småningom hittade vi då en lunchrestaurang, fortfarande uppe i bergen, och med fin utsikt. Vi insåg strax att det var en riktig finrestaurang vi hamnat på, och på frågan om vi hade reserverat bord insåg jag att det inte var en självklarhet att droppa in här på sin bergsutflykt. Som tur var gick det bra ändå och vi åt oss mätta. Vi delade på en förrätt som kyparen rekommenderade och som var riktigt god. Våra huvudrätter var rätt menlösa för att vara på en så posh restaurang. Trädgården ståtade med en helikopterplatta, det kanske säger lite om vilket sorts ställe vi råkat på.
Utsikten från restaurangen, inklusive helikopterplattan.
Strax kom vi sedan ner till Chamarel, en av få orter vi stött på med många restauranger. Typiskt! Här kunde vi alltså ätit betydligt billigare, och antagligen någon mer spännade mat än vad som bjöds lite högre upp i sluttningen. Ett bra tips till andra som råkar åka runt i trakten… Iallafall, Chamarel åker man till för att se på the coloured earth. Sju färger anses jorden ha. Givetvis åkte vi in på den lilla grusvägen efter att ha betalat inträde. Ungefär halvvägs till den färgade jorden råkade vi på ytterligare ett vattenfall. Återigen inte så märkvärdigt, men vacker utsikt.
Närbild på en del av vattenfallet.
Den färgade jorden skyddas av ett staket som man kan promenera utmed. En märklig och ganska vacker formation, även om vi kom dit på eftermiddagen och inte förmiddagen, som är bäst enligt guideböckerna. Här fanns första och enda sockerrörspressen som vi råkade på, där man alltså pressar glasvis med sockerrörsjuice. Rolf ville inte smaka, och jag vet ju redan hur det smakar efter min och Saras Kinaresa, där vi allt som oftast stötte på sådana sockerrörspressar när vi cyklade runt på landsbygden. Ytterligare ett tips, alltså: missa inte denna juice om du får chansen! Smakar riktigt sött och lite speciellt.
Press för sockerrörsjuice.
På hemvägen valde vi att åka utmed havet österut och stannade för en kaffepaus i Souillac. Det var ett yttepyttelitet indiskt ställe som kändes som det skulle gå i konkurs vilken dag som helst. De hade inte ens råd med en fläkt inne i den superheta lilla lokalen. Toalett vågade jag inte ens fråga efter, men vi hittade sedan en ståmugg på busstationen intill.
Jag väntar i det stekheta kaféet på kaffet.
Det svåraste med hyrbilen har inte varit att hålla sig på vänster sida, utan att inte blinka med vindrutetorkaren. I en högerstyrd bil sitter blinkersen nämligen på höger sida om ratten, medan vindrutetorkarreglaget sitter till vänster. Denna handmanöver är mycket väl inpräntad i ryggmärgen, visade det sig nu.
Vi steg upp kvart i fem, dvs. kvart i två svensk tid. Bilen hämtade oss på utsatt tid och tog oss till flygplatsen. Planet till Frankfurt var också punktligt och förutom tristess och jobbigt stillasittande kan jag inte klaga på hemfärden. Skönt att rasta benen i Frankfurt, och även nu blev det ytterligare en genomlysning och kontroll. Denna gång var jag vaksam och köpte inget vatten eller annat förrän vi var igenom. Hemma i Vallentuna 22 med typ nollgradigt väder. En ruggigt lång dag hem till ett ruggigt men nästan snöfritt klimat.
Liten exposé över människor på Mauritius.
Alla stränder på ön är publika, så folk brukade promenera in till hotellstranden för att leka och bada.
Ibland även med cykel.
Ibland även med cykel.
En och annan hund i koppel syntes till, även om de flesta gick lösa.
Liten avslutande filmsnutt.
Ons 11 jan tog vi oss raskt via motorvägen till plantaget Domaine des Pailles söder om Port Louis. Eller raskt och raskt, själva Pailles var som en blandning av industri- och slumområde. Vi hittade till både domänens stall och köksinfart, men hur vi skulle komma till huvudingången var ett mysterium. Vi blev räddade ev en vänlig man som gav order åt några lastbilskillar att dirigera oss till entrén. Vi följde efter lastbilen vars kille på flaket vinkade åt oss i varje sväng att vi skulle hänga på, ända till den sista svängen då de skulle åt höger och vi åt vänster. Stort tack till dem!
Gammal sockerfabrik.
Denna plantage visade upp hur man förr i tiden beredde sockerrör och förädlade söckerrörssaften till melass som senare destillerades till rom samt till råsocker. Dessutom visade man upp en liten kryddträdgård med bland annat quatre epices, kummin (carraway) och kanelträd. Man kunde också stoltsera med några kaffeplantor och bomullsbuskar. De visade hur man malde en typisk curryblandning. Rolf filmade, hoppas det framgår av filmen vilka kryddor som användes (bl.a. kummin, senap, kanel, kryddnejlikor, spiskummin). Det eventuella filmresultatet lägger jag upp senare.
Kvarnen drogs förr av oxar.
Råsaften flyttades från ett ämbar till ett annat under förädlingsprocessen.
Vacker romdestilleringsapparat i koppar.
Efter alla demonstrationer åkte vi vidare söderut och hittade helt oväntat en toppmodern mall i amerikansk stil, där vi kunde ta ut pengar. Där åt vi en indisk tandoorilunch på en food plaza innan vi for vidare till safariparken Casela.
Det blåste rejält på mallen och regnet hängde stundtals i luften.
På morgonen hade jag ringt dit och bokat in en tvåsitsig fyrhjuling (Quad). Innan dess hann vi gå en kortare tur i parken, men den var ingen speciellt att titta på: fåglar, apor, sköldpaddor och lite andra djur. Längre bort fanns tigrar och lejon, men så långt gick vi inte.
Tror inte jag nånsin sett en svart svan tidigare.
Hann fota en målarutställning innan konstnären började protestera.
En hel armada av quads.
Turen på quaden varade i två timmar och vi var ett helt gäng som körde samtidigt med tre guider. Jag körde och Rolf satt bak och fotade. Vi började med att provköra en liten rundbana, och jag är rätt säker på att man på grundval hur det gick där delades in i de tre olika grupperna. En ung kille hade väldigt svårt att klara banan och körde fast ideligen. Jag behövde bara köra ett varv och pekades sedan in i den jag tror var den mest avancerade gruppen. Vi fick senare köra riktigt roliga vägar. Jag inbillar mig att min (ytterst ringa, men ändå) snöscootervana var till hjälp i detta läge, för fyrhjuling har jag aldrig kört förut.
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
Det gick riktigt bra att köra, svårast var vänstersvängarna där min vänsterarmsstyrka inte riktigt räckte till. Efter ett tag blev tekniken bättre, dock. Vi åkte först bland djuren: emuer, zebror, sköldpaddor, antiloper och andra hjortdjur. Sedan blev det mer åka runt i naturen med djuren på lite distans. Nu var det genom vattendrag och ner i hålor, över stenar och rötter, uppför stenbackar och nerför demsamma. Skitkul, men det tog en del på armarna. Träningsvärk nästa dag.
Efter turen var vi helt rödbruna av fin jord som dammat på oss. Det duggregn som föll strax efter vattenpausen hjälpte säkert också till att binda dammet på hud, kläder och ryggsäckar.
Bristfälligt avtvättade gick hemvägen en mindre kustväg norrut genom Port Louis centrala delar. Som tur var insåg jag att jag kunde svänga vänster vid MacDonalds och på så sätt komma ut på motorvägen och slippa köra genom Chinatown.
Väl hemma såg vi att det regnat en del. Mycket riktigt började det åska vid hemkomsten och för första gången sen vi kom hit var uteserveringen stängd och vi, som kom lite senare till middagen, erbjöds istället plats i övre matsalen.
Tis 10 jan skulle bilfirman dyka upp klockan 10. Kvart över ringde jag dem. Nej, de hade ringt och lämnat meddelande till hotellet att bilen inte skulle komma förrän klockan 12. Jag gick till receptionen och undrade varför vi inte fått något sådant meddelande? Häpet tittar direktören på mig och menar att det inte inkommit något sådant telefonsamtal. Han bad att få numret till firman och skulle kontakta dem.
Härliga mangofrukter.
Under tiden gick vi till rummet för att ta en fika medan vi väntade. Knappt var kaffet bryggt förrän direktören knackar på och upprört meddelar att han har skällt ut bilfirman för dåligt företagarbeteende. En kaffeklunk senare är han tillbaka igen, denna gång för att tala om att bilkillen kommit med bilen. Klockan var nu halv elva. Snacka effektiv direktör!
Anledningen till att vi valde denna firma istället för hotellets rekommenderade Europcar var att vi ville ha en automatväxlad bil. Det fick vi nu, en Hyundai Atos. Inte direkt vacker i lacken, och igår morse stötte den visst i något som medförde att högra bakskärmen blivit kajko.
När vi väl kommit iväg i den funkade den iallafall bra, och jag tycker egentligen det är rätt skönt med en bil som smälter mer in i gatumiljön och inte direkt sticker ut som skinande ny och med färggranna dekaler som skriker hyrbil och turister på långt avstånd.
En karta hade de lagt med i handskfacket, och den visade sig komplettera vår egen hotellkarta rätt bra. Himla synd att den stora fina detaljerade Mauritiuskartan jag köpt på Vasagatan tillsammans med två resehandböcker glömdes kvar hemma!
Alléportal leder fram till plantageegendomen.
Pelarveranda på ömse sidor och på båda våningarna.
Vi började med att åka österut till Labourdonnais som DN så påpassligt tipsat om så sent som igår. Det var en gammal domaine som visade upp hur herrefolket bodde förr. Förutom huset fanns det en fin trädgård med vackra blommor. Vi bjöds dégustation de rhum (ytterst lite för min del, som körde, och även Rolf spottade merparten). Vi fastnade för vaniljrommen som vi sedan köpte en flaska av. Vi åt lunch på plantagen, för min del en mycket smaklig sallad som gick enbart i grönt.
En prunkande trädgård med bland annat ett flamboyantträd.
Vacker papegojväxt.
En stor landsköldpadda mumsar på mangofrukter.
Vi for nu över till östra kusten som är mycket öppnare och har korallreven mycket längre ut. Det lockade inte till badning trots att vi hade med grejer i bilen.
Stranden vid Trou d’Eau Douce.
Sockerrörsodlingar med speciella bergsformationer i bakgrunden.
Strax norr om Poste de Flacq, på den inre vägen, hittade vi lite oväntat en nationalpark med höga barrträd. Den fanns inte med på någon av kartorna. En skylt visade att den invigts 2011. Hade vi varit förberedda med myggmedel i bagaget och vattenflaska hade vi nog gått en bit längs leden, men nu nöjde vi oss med att fota lite fina träd vid parkeringen.
Trots den fräcka vidvinkeln inser man lätt hur höga träden var.
Vägen hem gick först ner till Trou d’Eau Douce och sedan via Montagne Blache tillbaka till motorvägen söder om Port Louis. En ganska jobbig köbildning genom huvudstadens centrala delar lärde oss att i framtiden undvika den vänstra filen vid postmuseet. En smärre miss vid sista biten hem föranledde en u-sväng i skogen strax före det stora sjukhuset, men i övrigt minimalt med felkörningsmalörer.
Mån 9 jan ringde jag och bokade en automatväxlad hyrbil tills på onsdag. Det känns bättre med automat om man nu ska köra på fel sida av vägen, då slipper man försöka växla med fel hand också. Vi har bilen i tre dagar, och får den levererad och hämtad vid hotellet.
Morgonstund ger bra solstolsplatser.
Vi tog en slappardag på hotellet, tänkte åka ut med glasbottenbåten, men den hade gått sönder. Vi får hoppas den är fixad till slutet av veckan. Vi tog en fotopromenad i norra tallskogen invid den publika stranden. Det var dags att rasta vidvinkelobjektivet, som inte kommit fram hittills.
Tallskogen norr om hotellet.
I fjärran skymtar det lilla samhälle där klädaffären låg, som vi upptäckte senare.
Tallskogen söderut, på väg till restaurang och närbutik.
Efter denna heta vandring var det poolen som gällde. Lunch åt vi på Soleil Couchante, som ligger borta vid vårt närmaste minilivs. Vi åt underbart goda calamars grillés till ett bra pris. Bästa måltiden hittills.
Vi handlade med oss lite vatten och öl och traskade hem igen. På eftermiddagen gjorde jag ett nytt försök med kombon vattenkamera och snorkelutrustning, och denna gång gick det bättre. Jag både filmade och fotade, och på den lilla skärmen syns det i alla fall lite fiskar. Borde bli bättre på stor skärm, särskilt om man klipper ihop det hela lite.
Ingen superkvalitet, och eftersom man får sikta och trycka lite på chansning (man ser inget på skärmen under vattnet) blir merparten av bilderna bara tomt gröna. Men på vissa syns faktiskt lite koraller och fiskar. Tagna med badkameran Nikon Coolpix AW100.
Ingen superkvalitet, och eftersom man får sikta och trycka lite på chansning (man ser inget på skärmen under vattnet) blir merparten av bilderna bara tomt gröna. Men på vissa syns faktiskt lite koraller och fiskar. Tagna med badkameran Nikon Coolpix AW100.
Koraller en bit ut utanför hotellet.
Liten randig fisk och röd korallboll i förgrunden.
En randig fisk med lång överfena, typ scalare.
Fler randiga fiskar.
Jag har fotat en del under dagen i syfte att använda bilderna som underlag till akvareller, men det är fasiken vad tiden går här. Så långt som att ta fram penslarna kom jag inte, får se om det blir av nån eftermiddag framöver istället, trots att vi hyrt bil.
Ikväll kom några försäljare och dukade upp ett par bord på hotellområdet, och jag köpte ett halsband till Sara. Hon fick förresten även en sari (eller vad tygstyckena heter?) igår i Grand Baie. Skönt att ha presenter fixade.
På sarishopping till Sara.
Lite oroande är väderprognosen som lovar regn större delen av veckan. Vi får hoppas den är fel, eller att det åtminstone inte blir alltför illa. Åskväder och störtregn vill jag helst inte ha när jag premiärkör på denna ö.
Det låg alltid en eller annan hund vid vår busshållplats. Skön skugga bland tallarna.
Sön 8 jan skulle vi till Grand Baie. Det visade sig att direktbussen just åkt, så vi tog bussen till Triolet och promenerade sen en hållplats längs gatan åt vänster, ett håll vi inte sett något av ännu. Där fick vi vänta rätt länge på en buss, och det var stekhett.
Rolf roade sig under tiden med att fota en byst som 2001
högtidlighöll hundraårsjubiléet av Mahatma Gandhis ankomst till Mauritius.
högtidlighöll hundraårsjubiléet av Mahatma Gandhis ankomst till Mauritius.
När bussen mot St Antoine kom visade det sig att den körde stora kringelikrokar, bl.a. ut till norra delen av Pointe de Pimente och vidare till Pointe de Biches. Vi undrade hur långt ifrån vårt hotell vi egentligen befann oss, och vilken omväg vi åkt genom att ta vägen via Triolet.
Storgatan i Grand Baie.
Efter att ha passerat en jättelång tallstrand vid Pointe aux Canonniers ankom vi i alla fall till Grand Baie, klev av och satte oss för att svalka oss med en färskpressad juice.
Småbåtshamnen mitt i Grand Baie.
Strax satte sig en äldre dam bredvid oss. Det visade sig att hon var svenska, hade åkt ner hit i 15 års tid, 3 månader i taget, men denna gången skulle hon stanna i fem månader.
Kokosnötter en masse.
Ett underbart flamboyantträd. Inte för inte det heter överdådigt praktfullt.
Den svenska damen tipsade om en lunchrestaurang, La Bonne Marmite, som visade sig ligga i en slummig del av stan.
Hade vi inte fått tipset hade vi aldrig gissat att det låg en restaurang här i trakten.
Vi valde den trerätters meny hon talat sig varm för. Helt okej mat, men inget att skriva hem om till mamma direkt.
La Bonne Marmite, den goda grytan.
En hel fisk att bena ut till huvudrätt.
Efter lunchen följde vi ett annat av hennes råd, vi gick till den publika stranden La Cuvette som tydligen ligger granne med hotell Royal Palm där, enligt denna Brigitte, Mona Sahlin lär ska ha tagit sin timeoff.
Picnic på stranden är populärt söndagsnöje.
Det var en fin sandstrand där man egentligen inte behövde badskor. Nu hade vi det med oss, så de fick bada med oss. En i taget badade, för att lämna grejerna oövervakade där kändes inte helt bra. Det var mycket folk och ett segaparty hade dragit igång på stranden.
Segaparty på stranden La Cuvette i Grand Baie.
Del 2 om sega:
The sega is extremely versatile. It can be played with full set of guitar, drums and trumpet or with no instruments at all. Anything that can make noise will do – an old jerry-can, two sticks, or a bottle and a coin, and that’s the way a sega party gets under way at the beach.
Vi promenerade tillbaka till stan och hittade en bankomat där vi tog ut lite nya kontanter (bättre kurs än hemma), tog en fika och sen hade den urbota turen att hinna ifatt en buss som gick till Pointe de Pimente! Nu blev vi varse att det var ett ganska långt avstånd mellan norra delen av Pimente och där vi bor. Går säkert att gå den sträckan, men inget man gärna gör i denna hetta.
Middag på hotellet i vanlig ordning.
Det är kallt nu. Ruskigt kallt.
Jag bylsar på mig för att gå ut på promenad. Lakrits hänger glatt på med kopplet förväntansfullt i munnen.
Kasper vägrar att ens dyka upp vid räcket till övervåningen för att vinka av oss genom spjälorna. En kort och effektiv pink- och skitrunda i trädgården (då pratar vi under minuten, borde klocka honom) räcker bra, säger han och återvänder till sängen för att borra ner sig djupt, djupt.
Lör 7 jan tog vi bussen till Port Louis. Där skulle vi byta till Curepipe, men fick förklarat för oss att den bussen avgick från en annan busstation. Det pekades i riktning mot marknadsgatan, så vi gick längs den och hittade ett par poliser som sade att vi var på väg åt rätt håll och att vi skulle ta höger efter det gula huset. Mycket riktigt, där dök ytterligare ett myller av bussar upp.
Expressbuss 162 dök upp till slut efter att folk försökt visa oss hit och dit på stationen, och den tog oss sedan effektivt motorvägen upp till Curepipe-området, och sen vidtog en lång uppförsbacke förbi Phoenix (landets ölmärke) ända upp till Curepipe.
Curepipe busstation doldes bakom en blom- och grönsaksmarknad. Ingen vit man kunde se var stationen huserade om man inte visste om det.
Vi splittade en timme och jag hittade några nya tröjor. Vi åt sedan lunch på Monoprix Expressrestaurang i form av mackor och Lavazza-kaffe.
På bussen tillbaka somnade Rolf, och jag var bra nära också, men tyckte det var bra om nån av oss var vaken i alla fall.
Jag gick via marknaden direkt till hembussen som visade sig köra via sjukhuset (tur jag hade varit där i trakten förut på Pamplemoussesresan, annars hade jag nog blivit nervös), medan Rolf stannade och fotade lite innan han åkte hem.
Det skulle ju ha varit kul att testa utbudet i en sån här snackmobil,
men vi vågade inte av rädsla att bli magsjuka.
men vi vågade inte av rädsla att bli magsjuka.
Tog ett dopp i poolen innan jag gjorde akvarell nr 2. För stark himmel som jag lyckades dämpa lite med en blålavering, rätt okej stenar med bättre skugga än sist (efter att ha läst i boken om blandning av skuggfärger med 20% av kontrastfärgen) och ett hav som iofs blev fint, men för grönt i förhållande till himlen. Får se om jag försöker rätta till det senare.
Middagen var (tillsammans med de vegetariska friterade bullarna) den bästa hittills med gott lamm, faratha med curry pois de cap et pommes.
Segadans förgyllde måltiden.
Del 1 om sega:
It is both song and dance. Accompanied by distinct instruments such as the ravane (a thin, wide drum covered with a goat’s skin), the maravane (a pebble-filled box that makes a rattling sound when shaken) and the triangle, the singer sings about the tribulations of love or the humorous side of life. The instruments provide a rhythm only, no melody.
Fre 6 jan åkte vi till Pamplemousses Garden. Innan dess väckte Rolf mig med Låt den rätte komma in på teve – otextat! Dagen fortsatte i samma underliga stil. Bussen till Triolet fastnade bakom en sopbil och kunde först inte komma förbi. Den backade istället för att släppa förbi mötande fil. Det är ju vänstertrafik här, förresten. När två mötande bussar lyckats tråckla sig förbi kunde ju vår chaffis inte vara sämre, utan med cirka fem centimeter tillgodo på varje sida rullade han en decimeter i taget tills han var förbi utan att scratcha i.
Inte var det många centimeter tillgodo.
Vi hoppade av bussen i slutet av Triolet och fick sen vänta en bra stund innan den till Pamplemousses dök upp.
Någon väntade även på andra sidan vägen i Triolet.
Inga problem att hoppa av vid rätt hållplats, och inte heller att hitta in ett kvarter åt vänster efter kyrkan som tillägnats Fransiscus av Assisi.
Det fanns många vackra blommor i trädgården.
Icke-mauritier fick betala 100 rupier i inträde. Vi fick en A5-stor färgutskrift som kvitto, varpå lappen omedelbart klipptes av nästa man en meter bort. Rationaliseringspotentialen är stor på denna ö!
Svårt att inte gå under träden.
Parken var stor och till stora delar skuggig på grund av alla ståtliga palmer av olika slag. Skylten att man skulle akta sig att gå eller stå under träden, i synnerhet när det regnade eller blåste kraftigt var lite underlig – det var omöjligt att gå runt i parken utan att gå under träden… På utväg sade jag till Rolf att vi går åt vänster istället för rakt fram, varpå sekunden senare det ramlade ner en stor gren ur ett träd precis där vi skulle gått om vi fortsatt rakt fram!
Man kan nästan gömma sig bakom ett enda blad.
Monsteran klänger sig upp på palmen.
Starkt att lyckas böja så på den hårda bambustammen.
Parkens största sevärdhet, de gigantiska näckrosorna, var lite luggslitna just nu, vilket man bad om ursäkt för på en skylt. Det fanns däremot andra näckrosor som var desto mer imponerande.
De luggslitna näckrosorna hade ändå imponerande gigantiska blad.
Se den gula mitten …
… som blir till stora gröna, därefter bruna, fröställningar likt stora duschmikrofoner.
Efter ett par timmar ansåg vi oss klara med parken och gick ut för att hitta ett lunchställe. Vi blev inlockade till Eighteen Café och satt där som enda gästerna. Vi fick dock luftkonditionering. Lite Baboo-stämning som Rolf försökte avhjälpa genom att likt Seinfeld komma med tips om hur han kunde förbättra verksamheten med en prissatt meny utanför. Mackorna vi tog in var väl inget att skryta över egentligen, men de färskpressade juicerna var desto bättre, liksom espresson från den nyservade maskinen.
Dessa goda juicer stod sig resan ut som de bästa dryckerna.
Det tog ett tag innan bussen tillbaka till Triolet kom. Jag skulle passa på att köpa en flaska vatten på en bar, klev in, greppade en flaska i kylen, vände mig om mot den tomma bardisken … Och blev stående. På bardiskens miniräknare satt en råtta. Jag vet inte om den tänkt betjäna mig genom att räkna ut priset eller så. Perplext tänkte jag att Rolf har kamerorna. Sen insåg jag att jag vill inte handla här. Fortfarande syntes ingen till, så jag ställde tillbaka flaskan igen och gick. En blandning av äckel och känslan av att vilken pangbild det skulle blivit förföljde mig sen en lång stund.
Sedan promenerade vi längs huvudgatan i Triolet för att dels hitta en ny keps till Rolf (han hade glömt den gamla på första bussen imorse) och dels hitta en supermarket vi sett tidigare från bussfönstret. Det sista lyckades vi med, och där inhandlades lite kryddor, vatten och granatäppeljuice samt en tvättvål.
Det här är all info man får: det är en busshållplats.
Men vilken buss som stannar här och när den kan tänkas gå får man gissa sig till. Eller fråga nån.
Men vilken buss som stannar här och när den kan tänkas gå får man gissa sig till. Eller fråga nån.
En ytterligare ganska lång väntan dök Pointe aux Piments-bussen upp och vi fick sätta oss på olika ställen då den var nästan full. Det var tur det, för Rolf som satt nästan längst fram fick då syn på sin keps! Vi hade alltså hamnat på samma buss som i morse. Någon hade lämnat fram den till konduktören, och den låg nu i ett fack, bara att klejma. Snacka tur som en tokig!
Jag var rätt trött efter dagens utflykt, så jag avslutade vid poolen. Konstigt nog kändes det nästan kallt att stiga upp ur vattnet. Det måste ha svalnat någon grad, och så var det mulet just då. Kallt kan man ju inte säga det var, men kroppen har kanske vant sig lite vid värmen.
Ikväll har vi undersökt hyrbilsmöjligheten, inte bestämt något än, men det lutar väl åt bil ett par dagar. Imorgon bär det av med buss till Curepipe, vilket innebär bussbyte i Port Louis. Jag hoppas hitta lite nya tröjor i outletarna där, så jag kan slänga några gamla trasor.
Middagen var för första gången inte buffé utan en trerätters meny med val på fisk eller korv. Jag valde fisken och Rolf korven, som visst var rätt kryddig, lite åt chorizohållet. Fisken var mycket fast i köttet, men helt ok. Potatismoset var däremot nästan kallt. All fisk har senare visat sig vara åt det fasta hållet. Ofta står det bara poisson på menyn, vilken slags fisk det är som serveras skulle ju för övrigt inte göra oss det minsta klokare.
Ny underhållning ikväll, ok musik men för hög volym.
OM SKOGSSTJÄRNA
Grundregel i min blogg:
Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
Årets ord 2016: nydaning
Årets ord 2017: balans
© 2025 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer