Skogsstjärnas hundblogg

I tisdags gick vi på vårt livs första kursdag tillsammans. Ja, bortsett från lite valpträning i höstas hos uppfödaren, då. Vi började på en kurs i dirigering för Anita Norrblom. Kursen hålls på de fina markerna i Kromsta och första kurstillfället var utmärkt för den lilla damen. Hon var ensam tik bland 6 hanar (varav 1 fick walkover denna gång). 

Marken vi var på är omväxlande och kul. Och det blåste ordentligt från höger i bild.

Vi började med tre linjetag i olika riktningar: medvind, motvind och sidvind. Det klarade Sansa utmärkt.

Här är vi funkisar medan en svart labbe är på väg ut att hämta sidvindsapporten.

Nästa uppdrag var att återanvända ett av ställena, men ospårat från en annan vinkel. Vi började som första ekipage och hon hade en snabb och spikrak linje. När det var kanske fem meter kvar gjorde hon en båge ut åt höger på det sådda fältet. Jag, min klant, blåste stopp utan att tänka på vinden. Hon var ju snabbare i tanken än min signal och vek tillbaka i elegant båge in och norpade apporten innan jag hann förbanna mig själv. Anita tröstade och sade att hon nog inte ens hört den signalen i blåsten. 

Här har golden Harry just hämtat apporten.

Tredje uppgiften var att hoppa hinder. Sansa hade lite problem med hage två, så vi gjorde om och fick en perfekt serie hopp-hopp-apport-hopp-hopp-avlämning. Därmed lät jag mig nöja. Hon är ung och jag behöver inte pressa höjder ännu. Tänkte jag. Väl hemma dagen efter berättar en sommarstugegranne att Sansa hoppat över min väsentligt högre bakgrind ut till honom (han är kul och brukar kasta boll med dem) så han fick fösa in henne igen. Hupp! Där fick jag mer att tänka på än jag behövde …

Här gör sig en svart labbe beredd att ta sig an hindret.

Det sista vi gjorde var att testa av stoppsignalen. Vi använde samma pinne som i övning 1 och 2 och gjorde lika olika beroende på hundarnas nivå. Jag vet att Sansa kan stoppa bra när det inte handlar om arbete (det vill säga att det ligger något okänt närsök utlagt till exempel) så jag ville träna på stopp under arbete. Anita gick synligt och lade ut en apport vid pinnen och stod sedan beredd att rycka ut om det skulle skita sig. Det var en ganska lång sträcka så jag bestämde mig för att blåsa halvvägs. Sansa kutade ju snabbt i vanlig ordning och hade fullt schå att stanna. Men stannade gjorde hon! Det var så man hörde hur bromsarna gnisslade och såg hur tovorna rök. Ett perfekt stopp vänd mot mig. Vad vill du, matte? Hon satte sig frivilligt medan jag höll upp stopphanden. Jättesnyggt! Jag avvaktade lite och gjorde sedan ett Back-tecken (som vi knappt aldrig övat på) och hon satte full fart bak och hämtade in apporten. Det där var verkligen att tänja gränserna och jag är så nöjd med henne! Det kändes som ett himla fint avslut på vår första kursdag.

Anita sade:

”Se nu till att behålla hennes fina, långa, raka linjer”.

Jag har allt lite att förvalta där.

Eller som Sansa skulle säga:

”Det är kul att gå i skolan. Jag kan ju redan allt.”

Självförtroende lider hon ingen brist på. 🙂