Idag har nästa steg vidtagits på torpet. Det ska dras in fiber! Nu har box monterats inne samt anslutning gjorts på fasaden utanför.
Nu ska jag gräva ner kabeln under rabatten och genom trädgården rakt ut till stolpen som skymtar på andra sidan staketet i höjd med Lakrits nyfikna nos.
Det är inte mer än max 7 meter, så det ska jag nog klara. With a little help from my friends… Eller helst utan, när jag tänker närmare på saken.
I tisdags gick vi på vårt livs första kursdag tillsammans. Ja, bortsett från lite valpträning i höstas hos uppfödaren, då. Vi började på en kurs i dirigering för Anita Norrblom. Kursen hålls på de fina markerna i Kromsta och första kurstillfället var utmärkt för den lilla damen. Hon var ensam tik bland 6 hanar (varav 1 fick walkover denna gång). 
Marken vi var på är omväxlande och kul. Och det blåste ordentligt från höger i bild.
Vi började med tre linjetag i olika riktningar: medvind, motvind och sidvind. Det klarade Sansa utmärkt.
Här är vi funkisar medan en svart labbe är på väg ut att hämta sidvindsapporten.
Nästa uppdrag var att återanvända ett av ställena, men ospårat från en annan vinkel. Vi började som första ekipage och hon hade en snabb och spikrak linje. När det var kanske fem meter kvar gjorde hon en båge ut åt höger på det sådda fältet. Jag, min klant, blåste stopp utan att tänka på vinden. Hon var ju snabbare i tanken än min signal och vek tillbaka i elegant båge in och norpade apporten innan jag hann förbanna mig själv. Anita tröstade och sade att hon nog inte ens hört den signalen i blåsten. 
Här har golden Harry just hämtat apporten.
Tredje uppgiften var att hoppa hinder. Sansa hade lite problem med hage två, så vi gjorde om och fick en perfekt serie hopp-hopp-apport-hopp-hopp-avlämning. Därmed lät jag mig nöja. Hon är ung och jag behöver inte pressa höjder ännu. Tänkte jag. Väl hemma dagen efter berättar en sommarstugegranne att Sansa hoppat över min väsentligt högre bakgrind ut till honom (han är kul och brukar kasta boll med dem) så han fick fösa in henne igen. Hupp! Där fick jag mer att tänka på än jag behövde …
Här gör sig en svart labbe beredd att ta sig an hindret.
Det sista vi gjorde var att testa av stoppsignalen. Vi använde samma pinne som i övning 1 och 2 och gjorde lika olika beroende på hundarnas nivå. Jag vet att Sansa kan stoppa bra när det inte handlar om arbete (det vill säga att det ligger något okänt närsök utlagt till exempel) så jag ville träna på stopp under arbete. Anita gick synligt och lade ut en apport vid pinnen och stod sedan beredd att rycka ut om det skulle skita sig. Det var en ganska lång sträcka så jag bestämde mig för att blåsa halvvägs. Sansa kutade ju snabbt i vanlig ordning och hade fullt schå att stanna. Men stannade gjorde hon! Det var så man hörde hur bromsarna gnisslade och såg hur tovorna rök. Ett perfekt stopp vänd mot mig. Vad vill du, matte? Hon satte sig frivilligt medan jag höll upp stopphanden. Jättesnyggt! Jag avvaktade lite och gjorde sedan ett Back-tecken (som vi knappt aldrig övat på) och hon satte full fart bak och hämtade in apporten. Det där var verkligen att tänja gränserna och jag är så nöjd med henne! Det kändes som ett himla fint avslut på vår första kursdag.
Anita sade:
”Se nu till att behålla hennes fina, långa, raka linjer”.
Jag har allt lite att förvalta där.
Eller som Sansa skulle säga:
”Det är kul att gå i skolan. Jag kan ju redan allt.”
Självförtroende lider hon ingen brist på. 🙂
Idag hade vi en fotosession efter annan träning (som gick riktigt bra, sånär som på den avslutande malören med Sansa då hon på Fri inte kom på inkallning utan sprang AWOL flera hundra meter tillbaka för att hämta en dummy matte GLÖÖÖÖMT. Dvs. jag hade lagt den där i väntan på hundbyte till Lakrits.).
Annika och jag hade med varsitt vilt och Terese Brandwold fotade. Några jättefina smakprov kommer här.
Sansa flyger formligen över muren med and i högsta hugg.
Och här kommer hon med en duva. Riktigt fina takter i de små gullungarna.
Avslutar med en bild på rävungen … förlåt, kullsystern Chilla. Stort tack till Terese för de superfina bilderna!
Igår var Sara, Daniel och jag på glasblåsning norr om Uppsala. En jättekul upplevelse jag kan rekommendera!
Vår instruktör var pedagogisk och assisterade med de svåraste bitarna, som att hämta upp het glasmassa. Vi skulle göra varsin skål och ungdomarna överlät till mig att börja.
Glasmassan färgas med kobolt. Övriga färger var järn, svavel och guld. Förr hade man bly i glasmassan för att få de egenskaper man vill ha. Idag är blyet utbytt mot barium.
Läckra glaskorn av kobolt.
När massan var påsatt på stången och infärgad var det dags att börja forma till en rundel. Det gjordes med en blöt skål med yta av korksmulor. Man rullar hela tiden röret så att massan hålls centrerad.
Nästa steg var att smalna av formen med hjälp av blött tidningspapper.
Olika glasblåsningsformar.
Instruktören värmde på glaset mellan de olika momenten. Här har vi stoppat ner glaspusten i en form och jag blåser i röret för att vidga glaset inifrån. Här formas den lite veckiga bottnen på skålen.
Jag blåser in mer luft för att man ska kunna börja vidga formen på skålen. Ännu är röret monterat i ovankant av den tänkta skålen. Sedan bytte instruktören plats på röret och monterade det undertill på skålen.
Här har jag börjat vidga skålen med en stor pincett.
Först vidgar jag rakt upp, och efter mellanvärmning börjar jag vidga snett utåt.
Skålen får en allt bättre form.
Här ser man att massan börjat svalna. Dags att värma på igen.
Det sista steget var att ta en platt bräda och jämna till ovankanten på skålen.
Sedan var det Saras tur. Hon valde kobolt och rött (guld) som färger.
Daniel valde Djurgårdsfärgerna rött (guld), gult (svavel) och blått (kobolt) men tyvärr blev det lite för lite av färgpigmenten. Man anar bara de gula och röda färgerna. Men en vacker skål blev det iallafall.
Skålarna fick stå i en avsvalningsugn på bara 500 grader över natten för att inte glaset skulle spricka sönder.
Jag hämtade skålarna idag, dagen efter, när de svalnat klart. Jag tycker vi kan vara stolta alla tre!
Saras skål.
Daniels skål.
Min skål.
Idag fick Sansa testa att hoppa över mur för första gången. Vi började med markeringar från ena hållet. Första gången sprang hon runt på hemvägen men sedan gick det bra. Passade på att börja nöta in ordet Över. Sedan fick de ta varsin dirigering till samma ställe som markeringarna tidigare fallit. Jajamensan.
Därefter bytte vi sida och lade dirigeringar direkt. Det var lite svårare men efter att fått tjuvkika lite över muren på utläggaren så gick det prima. Här är Sansa på inväg efter att just ha hoppat över muren. (Fotografen hade svårt att hänga med i svängarna där med lilla Blixten … :))
Sansa lämnar av. Det var himla kul det här, matte, innebär det när hon hoppar upp på det viset.
Kullsystern Chilla hoppar över muren. Duktiga småtjejer!
Tack alla för idag. Bra träning med både stora och små.
Idag var det två saker som stod på menyn:
Jag började i trädgården med ”ta endast en apport i taget” och byggde upp en vedstapel med 500-gramsdummisar som inte gärna lockar till att ta flera i munnen samtidigt. Bakom oss ställde jag en skål med externbelöning. Belöningen i skålen varvades sedan med godis vid sidan, allt för att inte bygga upp en massa springförväntan.
Sansa var med och kollade så att vedstapeln byggdes upp efter konstens alla regler.
Bortsett från att hon omedelbart rev hela vedstapeln vid första apporten gick det riktigt bra. Någon gång sneglade hon åt någon dummy med intressantare färg eller doft, så jag måste vara noga med inkallningssignal nästan innan hon hunnit greppa den första.
Nästa steg blir mindre dummisar och längre fram att lägga ut en rad dummisar bakom oss före skick och sedan att jag backar till bakom dummylinjen medan hon är ute och hämtar, så att hon får springa över linjen på tillbakavägen. Det blir en avstämning av om hon lärt sig att ta bara en eller om vi behöver träna mera.
Stoppsignalen tränade vi under skogspromenaden. Jag körde enligt Annikas utmärkta metod där jag började med Stopp under frispring. Någon gång fick hon kast med hård gummiboll, någon gång gick jag fram och belönade. Återigen det här med inga förutfattade meningar om vad som ska ske härnäst.
Jag fortsatte med att sätta henne en bit bort och titta medan jag (och Kasper) gick varvet runt en låg, yvig enbuske. Jag gick tillbaka och skickade henne Ut. Stopp! Hon stannade jättefint. Bollkast.
Vi gjorde om samma sak, men nu gömde jag en boll i enbusken. Jag skickade Ut. Stopp! Närsök. Jajamensan.
Vi gick vidare och gjorde om detta ett par gånger, men nu dolt. Jag kom på att jag skulle filma sista gången. Råkade ha mobilen på höjden (suck) men kanske syns det lite av hennes arbete. Bollen ligger invid det fallna trädet. I och med att det är en hård gummiboll lämnar den inte mycket doft, utan hon får jobba lite för det.
Duktig tjej!
Jag börjar träna Sansa igen så smått utan att låta henne ta ut sig för mycket. Hon var riktigt duktig idag.
Jag började med Fyrkanten, kanske 30-40 meter. Det gick lysande.
Nästa moment som stod på dagordningen var Högerträning. Jag sätter henne på mitten om två apporter. Första gången var det kanske 20 meter emellan, på filmen förlängde jag lite och det var nog nu cirka 30 meter emellan de båda apporterna. Jag går in till mitten och tar emot henne, vänder runt och tar den kvarvarande apporten på Höger också. Jag vill inte blanda in Vänster ännu, men snart är det dags för det. Ibland lägger jag ut en ny på den intagna sidan, men det gjorde jag inte den här gången.
Sedan gjorde vi ytterligare en Fyrkant, denna gång gissar jag på 50 meter. Det sista benet (4) får hon springa över en liten bergknalle, så står den precis på andra sidan så hon får syn på den direkt när hon är över. Första benet spelade jag inte in, men 2-3-4 kommer här.
Jag avslutade med dirigering till godisskål. Första gången gick hon med ut och såg att jag lade dit en köttbulle. Sedan backade vi kanske 50 meter och jag skickade. Det gick prima, så jag lät henne sitta kvar vid första skickplatsen, gick tillbaka och lade i flera bitar (som en jättebelöning). Jag gick tillbaka till henne och tog henne fot bakåt ytterligare 30 meter. Nu var vi totalt 80 meter bort (jag räknade 110 steg), vände om och skickade på nytt.
Den filmen kommer här:
Behöver jag säga att jag är helnöjd? Hon fyller 9 månader på onsdag och tar gärna emot många köttbullsgratulationer då.
Tränar liggstadga med medicinköttbulle.
Sansa har ju haft hosta sedan 2 december. Efter en dryg månad stod det klart att det inte var någon vanlig virusburen kennelhosta, så jag gick till veterinären. Han lutade åt Bordetella, eftersom kullsystern också drabbats, och satte in antibiotika. Den kuren påbörjades i onsdags kväll, men även om hon emellanåt är besvärsfri – tillräckligt länge för att jag ska börja tro att nu har det vänt – så kommer hostan retfullt tillbaka varje gång. Igår lämnade jag därför in bajsprover för att kolla av om det möjligen kan vara lungmask. Svar kommer tidigast fredag, så vi fortsätter med antibiotikakuren under tiden. Ingen av de andra hundarna har uppvisat symtom.
Hon är ju inte det minsta allmänpåverkad så det är svårt att ta det lugnt med henne. Det blir kortare skogspromenader vissa dagar, andra dagar blir det bara trädgården. Idag hade vi båda tröttnat på det här trista livet, så jag satte upp en skål i trädgården för lite lugnare träning med externbelöning.
Sansa sitter lite snett framför godisskålen och väntar.
Jag började med att träna stadga. Sansa fick sitta och vänta medan jag gick en bit bort. Första gången fick hon Varsågod medan jag stod kanske fem meter bort, men kommande omgångar valde jag att vänta längre och längre och sedan gå tillbaka. Jag utökade också avståndet. Ibland belöningsordet Varsågod direkt när jag ställt mig i position, ibland cirklade jag först ett varv runt henne innan hon fick ta belöningen.
Detta gick så bra att jag övergick till att lägga godis i skålen (under noggrann övervakning) och sedan cirklade vi i fotgående runt i trädgården i lite olika krokar och svängar åt båda håll, ökade och minskade tempot eller stannade helt. Ibland cirklade vi helt nära runt skålen. När jag tyckte hon skötte sig fint fick hon Varsågod.
Jag passade på att utöka denna övning till att efter godisätandet kalla tillbaka med inkallning till vänster sida (där börjar hon härma Lakrits snygga inhopp utan att vi tränat det), sitt och belöning. Två flugor i en smäll. Jag är väldigt nöjd med hur bra hon skötte sig trots minimalt med sådan träning tidigare.
Undrar om vi inte ska fortsätta vår konvalescentträning med lite bakdelskontroll inomhus nu framöver. Det har jag gjort med båda de andra hundarna och det är en riktigt bra övning. Brukar börja med tjock bok, för att sedan ta en tunnare och ännu tunnare. Till sist kliver jag ett steg från sidan det då lilla häftet och kör övningen fritt på golvet. (Där var ju Lakrits lite kul och apporterade häftet till mig: matte, du glömde visst den här, va?)
Om någon annan har bra tips på konvalescentövningar är de välkomna här i sjukstugan!
Hundåret 2016
Jag hade som mål att klara elitettorna med Lakrits under 2016, men dit nådde vi inte. Vi avancerade iallafall från ett par treor 2015 till ett par tvåor. Där är jag gladast över den jättelånga och ursvåra dirigering på havet som han nästan lyckades med. Han blev också tvåa på elit-WT på Lidingö. Duktigt jobbat!
Jag skrev som mål för 2016 att göra fler och svårare sök, där uthållighet och arbetsglädje ska vara det viktiga, att ha en trygg och lugn miljö runt Lakrits i tävlings-/provsammanhang, att bli bättre på att skilja på Vänster (spring långt) och Sök vänster. Jag har periodvis tränat mycket sök och Vänster, och tror jag fått in en rätt bra rutin kring vår prov-/tävlingsbubbla. Däremot att få till en vettig vändsignal, två pip (till skillnad från fyra, som är inkallning), har jag inte gett mig i kast med. Kanske orkar jag med det 2017?
Sansa kom till oss efter midsommar så efter det har proven i det närmaste legat nere. Jag har lagt ner tid på miljöträning och grunder med henne, och även om vi självklart har mer att jobba på innan det är provdags där är hon en lovande liten tik som det är kul att jobba med. Mycket krut får läggas på lugn.
Jag grundade hennes vattenkontakt under den härliga semesterveckan i Forserum. Hon har fått apportera and, kricka och korp. Hon gjorde FART-test med bravur i slutet av året.
Lakrits kastrerades i slutet på året.
Bokåret 2016
Vi lyckades sjösätta novellantologin, tillika presentboken, Från ljugarbänken i Täby. Det krävde en enorm mängd energi och stor arbetsinsats från min sida vad gäller framför allt layouten inne i boken och en massa bildbearbetning. Det känns otroligt skönt att lägga detta projekt bakom sig.
Torsholma 2016
2016 var första året jag bott här utan att ha något stort projekt på gång. Jag nöjde mig med att plantera lite perenner vid den stenlagda uteplatsen och sydde lite nya gardiner. Skönt med paus från renoveringsarbete och bara kunna njuta av hus och trädgård.
Övrigt 2016
Jag var en vecka på Cypern, där jag bland annat besökte Margareta. Trevligt!
På hösten åkte jag på konferensresa till San Francisco med vandring i Yosemite.
Träningsmål 2017
När jag läste tillbaka om 2016 insåg jag att jag inte egentligen tränat The Diamond så mycket efter Keith Matthews-kursen. Det ska jag försöka ta tag i under året. Det vore ju fortfarande kul att få till ettorna i b-prov elit, vi får väl se hur det går med det. Det är ju fortfarande söket som behöver stärkas. Under vintern har Sansa drabbats av kennelhosta (startade 2 december) och hundarna har varit i karantän och tappat en del kondition. Den måste byggas upp igen under tidig vår.
Kanske blir det någon start med Sansa i WT eller b-prov nkl. Först ska grunderna sitta mer ordentligt med fokus på lugn och stadga. Arbetslusten är det inget fel på. Hon har ännu bara hört skott i passivitet, och det finns fler viltslag att introducera. Det kommer under året.
Bokåret 2017
Jag ska försöka jobba vidare med uppföljaren till Den gula giraffen. Den nya boken utspelar sig i Bourgogne och Tyskland, där Hallberg och hans nya kvinna är på vinresa. En i sällskapet mördas i en crémantgrotta och Anders Hallberg bryter gärna semestern för att ta sig an fallet. Parallellt bokar en njursjuk kvinna från Täby in sig för transplantation hos MEHEC, en privat lösning då landstingsköerna är ohållbart långa. En liten teaser, fortsättning följer …
Torsholma 2017
Det kanske inte ens blir en tumme, men det finns en del som borde göras, och annat som vore roligt att göra:
Dessa saker hänger åtminstone delvis ihop, så ett samlat grepp vore bäst. En kostnadsfråga, såklart. Vi får se.
Dessutom är det på gång att vi förhoppningsvis får fiber hit ut. Det handlar om att tillräckligt många ska ansluta sig till fibernätet. Det är en stor dröm – fiberanslutning till mitt torp från 1886! Snacka att dåtid och framtid möts. Till hösten hoppas jag att det finns på plats.
Övrigt 2017
Jag ska åka på konferensresa till Los Angeles. Det innebär återseende av en del gamla kollegor, så det ser jag fram emot.
Stugan i Forserum har vi bokat i år igen. Då hoppas jag få till mycket vattenträning, framför allt med Sansa, när vi har nära tillgång till sjö och båt.
I övrigt hoppas jag på många andra trevliga händelser, och framför allt att nära och kära får ha hälsan.
Ett blogginlägg av litet annat slag än vanligt.
Jag hade tidigare en Samsung Note 4 och då fungerade fjärrappen till Mitsubishi PHEV. Eller ja, den är ju taffligt gjord, men det gick att stänga av sitt vanliga wifi och istället koppla upp till bilen när jag stod i vardagsrumsfönstret. Då kunde jag sätta på klimatkontrollen, laddningen etc till hybridbilen.
Men så uppgraderade jag mobilen till en Samsung S7 och det var som förgjort att få det att fungera. Det gick att hitta bilens wifiadress, men efter det krävs en registrering, och den vägrade fungera. Det finns dessutom tre olika appar i Play Butik att välja bland, så felmarginalen är ju rätt stor.
Efter intensiv forskning kan jag konstatera att för min bil av 2015 års modell och med handbromsspak (inte knapp) gäller den nedre av de tre ikonerna, den utan siffra på sig.
Efter åtskilliga besök på verkstaden där man uppgraderade bilens programvara och försökte hjälpa mig, men inte kom längre än att det fungerade på teknikerns äldre Samsung men inte på min nya, hittade jag så detta blogginlägg.
Längst ner hade bloggaren fått tips från någon om att INTE ange lösenordet när man drog igång wifi-kopplingen, så det testade jag nu.
Och tänk! Efter att ha raderat minnet av denna wifikoppling ett antal gånger i mobilen, startat om den flera gånger och dessutom rensat bort alla appar utom den som kallas Outlander PHEV remote control så fungerade det plötsligt! Jag har åter kontakt med min bil!
Mitt tips till alla som har samma problem är att börja i den änden: behåll samma app som eventuellt funkat med en tidigare telefon, men radera allt minne i mobilen av bilens wifi. Och klicka på Avbryt istället för att ange lösenordet när wifi-uppkopplingen ber om det. Lösenordet anges istället först vid registreringen.
Grundregel i min blogg:
Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
Årets ord 2016: nydaning
Årets ord 2017: balans
© 2024 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer